Aftonbladet – 28 juni 1854, sida 2

inlana eller pa vag alt, 5a Hal ac NDELydga skiljaktigheten mellan dessa uppgifter, f hvilka den sednare emellertid synes vara ;mligen sann, lätteligen inses. Korrespondensen innehåller för öfrigt att ngelsmännens förfarande i Brahestad och Jleåborg skall hafva tändt ett sådant hat i inland mot engelsmännen, att man der skal! ara färdig att gå man ur huset för att strida not dem. andsertspressen em den kongl. propositionen angående tryckfriheten. Götheborgs Handelsoch Sjöfartstidning har en längre artikel yttrat sig om regeringens roposition angående tryckfriheten. Sedan ämnde tidning först utvecklat den åsigten, tt propositionen innehöll ett stort misstroende not den nuvarande representationen, som anes icke vara skicklig att enligt nu gällande tadganden i grundlagsenlig ordning kunna enomföra en ändamålsenlig förbättring at ryckfrihetsförordningen, hvaraf den naturliga öljden åter borde hafva blifvit att regeringen litiskt sökte befordra representationsreformen, nföres, i afseende på vigten deraf att tryckrihetsförordningen tillhör grundlagarne, fölande: Då 1809 års män insatte tryckfrihetsförordningen land rikets grundlagar, visade de dermed tydligen mura vigtig de ansågo denna fribet, och de ville deröre på allt sätt värna densamma mot maktens insrepp. Väl är det sannt, att en mängd specialbestämmelser derigenom inkommo i grundlagen, som cke rätteligen tillhöra densamma, men vi tro dock at: ifven detta varit nyttigt. Vi hafva nemligen sett huru regeringen i andra fall förmätt genomdrifva er hop specialstadganden, som tydligen strida mot den allmänna lagen och inskränka den frihet, som denna saranterat. (Sä har t. ex., såsom vi nyligen sett, den allmänna lagens föreskrift rörande personers häktande blifvit inskränkt genom bränvinsförordningen, på ett sätt som ledt till de sväraste missbruk; andra exempel att förtiga.) Detta har ej kunnat göras med ;ryckfriheten, emedan lagen härom, i alla sina detaljer, varit införd bland grundlagarne. På denna grund har ock tryckfriheten varit hittills oätkomlig ör maktens tillgrepp, och är nästan den enda frihet af allt hvad man 1809 sökte och trodde sig garantera, som ej blifvit antingen rent af tillintetgjord eller ock betydligt inskränkt. Huru har det t. ex. gåt med religionsfriheten, som man trodde sig garantera i regeringsformens 16 S? Jo så, att grundlagens ord stå der såsom allmän sats, men såsom ord utan betydelse, emedan principen ej blifvit utförd i speciallagar. Huru har det gått med svenska folkets sjelfbeskattningsrätt P På samma sätt; d. v. s. så att saken stär uttryckt säsom grundsats, under det att i verkligheten det är löntagarne och icke det skattdragande folket, som afgöra om beskattnirgen, hvilket gätt så långt, att äfven dä löntagareintresset tillfälligtvis sta1nat i minoriteten, så har man ändock fästat mera afseende på deras anspråk än pä de skattdragandes behof och önskningar. Under sådana förhållanden må man i sanning prisa den försigtighet, som åtminstone betryggade tryckfriheten genom speciella föreskrifter. Efter att sedermera hafva framhållit, hurusom den svenska tidningspressen under sednare tiden i allmänhet visat att den är stadd på en god utvecklingsbana, yttrar Handelstidningen i slutet af sin artikel: Att man, under sådana förhållanden, valt just denna tidpunkt att komma fram med ett angrepp på tryckfriheten, skulle förundra, om man ej såge, att ju mera ärlig, sann och frisinnad pressen blifvit, ju allvarligare har den angripit en styrelse, som icke eger dessa egenskaper, som motverkar landets utveckling till hvad det kunde blifva, som förhindrar alla reformer till det allmänna bästa, för bevarande af fåtalets spridda förderfliga intressen — och ju mera skoningslöst har den blottat maktmissbruken, dä de kommit till dess kännedom. Häri ligger anledningen, hvarför vederbörande nu tagit sig, för att försöka angripa tryckfriheten, för att, säsom det heter, förekomma dess missbruk. Men aldrig har ett sådant försök skett otympligare än den närvarande kongl. propositionen. Man vet ej hvad man mest skall beundra hos denna proposition, dess illa dolda afsigt, eller den totala brist på allt politiskt omdöme, som ligger i dess framställande vid denna tidpunkt. Biott den ringaste bekantskap med borgareoch bondeständens majoriteter borde hafva visat ministeren, att propositionen aldrig skall gå igenom. Och ändock utsätter man sig för all den ökade impopularitet, som mäste blifva en följd af det misslyckade försöket. Äro då konungens rädgifvare icke nöjda med de nederlag de redan lidit, nederlag sä stora, att om rädgifvarne egt någon ambition, så hade de längesedan dragit sig tillbaka från rådsbordet? Till hvilket ändamäl utsätta de sig ånyo för representationens misstroendevotum? — 1 sanning — underligare statsmän torde näppeligen historien kunna uppvisa, statsmän, som komma fram med förslager, med hvilka ett barn inser att de kunna ingenting vinna, utan endast förlora. Äfven vid förra riksdagen var en plan å bane, att inskränka tryckfriheten, men planen strandade mot en af bondeståndets ledamöters frimodiga svar, att bondeståndet enligt hans tanke aldrig skulle gå in på något dylikt, och saken öfverlemnades, såsom en hög person utlät sig, ät Guds försyn. Hafva då reaktionens krafter blifvit starkare till denna riksdag? Ingalunda! Icke blott har den s. k. konservativt reformerande ministeren sedan den förra riksdagen komplett visat fävitskheten af de förhoppningar, som en och annan ännu kunde fästa vid densamma, utan, hvad vigtigare är, de Europeiska händelserna hafva tagit en vändning, som bebädar reaktionens fall och nationernas inträdande i friare och lyckligare samhäöllsförhällanden. Och hvad man icke vägade vid förra riksdagen, då reaktionen stod på sin höjdpunkt, det är man nog förblindad att komma fram med under en så kritisk tidpunkt som den närvarande. Om nägonsin, gälla här de ryktbara orden: det är värre än ett brott — det är en dumhet. Handelstidningen öfvergår derefter till frågan om tryckfrihetens missbruk, hvarvid han väl medgifver att sådana egt rum, men antager att följderna deraf icke varit så vådliga för den allmänna moraliteten, som man påstår. Hvad den s. k. skandalpressens intrång på det enskilda lifvet vidkommer, så äro de visserligen infama, men det vore bekant att de mot åtskill:ga dåliga handlingar utöfvat en mera afskräckande verkan än sjelfva polisen. Personer som oskyldigt smädades ledo i allmänhet föga eller intet af dessa anfall. Tidning för Wenersborgs stad och län, yttrar om den kongl. propositionen bland annat följande: Ehuru vi icke ens vid detta tillfälle vilja förutsätta, det regeringen hyser nägra fiendtliga afsigter mot folkets frihet, utan fast hellre anse det vara regerin gens uppsät att dermed bota ett ondt, nemligen den tygellöshet, som hos en del af den periodiska pressen uppstått under senare tider, kunna vi icke undertrycka den oro och det bekymmer, som den kongl. propositionen framkallat såsom ett försök till ingrepp i folkets heligaste rättighet, nemligen: den sansade tankens och ordets frihet i tal och skrift. Mer än en gäng hafva vi tillförene uttalat vårt ogillande af vissa tidningars skandalösa framfart, säväl emot regering och myndigheter, som emot enskilta versoner; och vi hafva derföre icke förtegat den för an mA me —Bm AH ANA MM ÅA