Aftonbladet – 23 juni 1854, sida 3

lugnt in, höjde och sänkte på böljornas ryggar i den kolsvarta natten, medan vindarne itom dem ryta och lemmarne stelna af snöglopp och köld, huru de ofta veckotal igenom irra omkring utan annat tecken till landkänning och sjömedvetande, än denna instinkt, som säger fiskaren hvar hemlandet är beläget, huru de ofta väderdrifne ända till Ösel, ej sällan nödgas springa från isstycke till isstycke för att rädda lifvet ur den balfkrossade båten — och huru de detta oaktadt alltid med hvarje kommande skördetid (i deras mening) inyo trotsa samma faror, lefva samma öden, utstå samma gräsligheter, vänta samma tusengestaltade död. — Marryat säger någorstädes: hvarhelst du träffar en sjöman, hvars lemmar du ser styfnade, hvars panna är fårad, hvars öga blickar blodsprängdt, böj dig för honom: det är en hjelte, som står framför dig, icke en, som nedslog sina medmenniskor, men en som stod upprätt i kampen mot naturens vildaste krafter, som sett döden tusende gånger rätt i ögonen och aldrig i sitt lif känt fruktan men djerft kastat sig fram i alla mödor — utan att bafva vunnit mera än dessa lemmar, denna panna, dessa ögon.. Med huru mycket mer skäl kan icke detta sägas om dessa arma menniskor. somi dessa bräcklig farkoster så mången gång utstått samma mödor för mycket mindre — ofta blott för sönderrifna nät och förstörda redskap! — Eller ock kan man — om man ej finner nöje i Fleringe stenåkrar och kalkfält och icke heller öfvertjusas af de vackra ängarne bakom Hessle och utsigten från stenbacken derofvanför, der man blickar ut öfver Pästeträsks breda vattenyta och det genom ett smalt näs derifrån skiljda hafvet — styra kurs ät Koparfve gästgifvaregård, för att taga i betraktande nejden kring Fardume träsk. Denna anses vanligen af gotlänningarne sjelfva som