Aftonbladet – 23 juni 1854, sida 3

tionisten Carl Teodor Jerngren, qvinspersonen Mathilda Askergren och boktryckeriarbetaren Johan Wablqvist, tilltalade dels för stöld af guldnipper samt xlädespersedlar ifrån enkefru Lindström och betjenten Almqvist, dels ock för delaktighet deruti, fortsattes i går ransakviogen vid rådhusrättens tredje afdelning, oh förekom dervid emot tilltalade Jerngren ätskilliga besvärande omständigheter, oaktadt han fortsatte sitt bestridande af all kännedom om stölden. Poliskonstaplarna Söderström och Lönnmarck, hvilka jemte andra afhördes såsom vittoen, berättade bland annat att då de en dag på förekomnien anledning infunnit sig uti Wahlqvists bostad samt frågat honom om hav j bade köpt något guldur, hade W. förnekat sådant, ander uppgift att han väl ämnat köpa ett sådant, men att detia ej blifvit utaf. Sedermera hade W. fö: kommissarien Jederin likväl erkänt att han innehade ett guldur, men påsiått först, att han vuonit det på spel, sedan att han byttsig till detsamma samt sluiligen, att han köpt det af tilltalade Jerngren, som uppgifvit sig vara inspektor. Poliskonstapeln Söderström förmälde äfvenledes, att den förut omnämnde biljett, hvilken vore uti rättens protokoll intagen och deruti Askergren,s om då vari häktad, bedt Wahlqvisi förneka allt, ifall han skulle blifva tillspord, hade kommit i bans händer på så sätt att i medio af sistlidne Maj hade qvinspersonen Åkerberg infunnit sg hos S. samt lemnat honom berörde biljett, hvilker hon uppgifvit sig hafva bekommit af en separation karl vid namn Tullström, hvilken utgjort Askergren bevakning i kongl. poliskammaren, med anhållan art hon måtte t lställa Wahlqvist densamma. Åkerberg som vid rätten nu var tillstädes, vitsordade denn Söderströms vppgift. Askergren bestred att hon skrif vit omnämnde biljett, utan det hale någon anna sjort henne ovetande, ty i häktet vore det myckt strängt och der finge man ej skrfva några biljetter För ytterligare upplysningars iuförskaffande upssköts mnålet på åtta dagar, derull bemälde Tullström jemte andra personer skulle till rätten inkallas. — Inför rädhusrättens 5:te afdelning fortsattes sist. sårdag ransakniogen i det förut omnamnda af öfverläraren vid gymnastiska central-institutet, kaptene: vid Konungens Andra lifgarde A. F. Wahlfelt väckt: åtal, derföre att han låtit till sina rum uppkalla vakt mästaren vid nämnde centralinstivut Anders Fredrit Andersson och derstädes illa sla it och misshadlat ho nom. Bäda parterna voro personligen tilistädes, kap ten Wabhlfelt ätföljd af notarien Frykman och Andersson af kongl. sekreteraren Forsselius såsom rättegångsbiträden. På yrkande af kapten Wahlfelt hördes såsom vittne löjtnanten Silfversvärd, hvilken dock icke hade n3gon upplysning i saken att medde:a. På fråga af hr orsselius, huruvida vittnet icke, kort efter det An dersson fatt stryk, sett att han varit blodig och svullen i ansigtet, svarade vittnet: Jag fixerade icke karlen så noka, och för öfrigt är jag så närsynt, at: sådant möjligen kunde undgå mig., På domstolens fråga till kapten Wahlfelt, hurnvida han medgaf ai Andersson vid det ätalade tillfället erhållit de äko mor läsarebetyget omförmäler, svarades till en bö jan: Det är ej möjligt att så mänga blånader kunnat uppstå af ett par örfilar; sluiligen jemkades dock svaret derhän, att det väl kunde vara möjligt. I anledning deraf att kapten Wahlfelt till domsto len inlemnat intyg af nägra unga löjtnanter, ati Andersson flera gånger varit näsvis mot dem som besagnat undervisningen vid centraliostitutet, företedde he Forsselius nu, för att styrka motsatsen, ett skriftligt intyg, af innehåll, att Andersson med den största höflighet, villighet och päpasslighet fullgjort sina äligganden,. Under betyget lästes namnen på 30 aktade personer, som begagnat undervisningen vid institutet och hvilka säledes intygade motsatsen af hvad öfverläraren sökte göra troligt. Bland namnen vo o: Nathor:t, Michaelsson, Hegardt, Sundin, Cederström, Bratt, Sommelius, Anstrin, Arfvidsson, Wallis, Schwieler, Quiding m. fl Dessutom intygade den vid institutet anställde 1läraren i avatomi, hr C. G. Rudenschöld, att Andersson med höflighet, beredvillighet och anständighe: bemött såväl lärare som elever. Doktor Liedbeck intygade, att under 20 års tid icke någon vid institutet på stat anställd vaktmästare med så oförtröttad: nit, förgnadt med höflighet, förrättat sina trägna gö romäl. Särskildt inlemnades det med namnet Liljestråle undertecknade enskilda tjenstebetyg, på hvilket Anders on blifvit utnämnd till sin befattning som vaktmästare vid institutet, och det innehöll att Andersson under 15 ärs tjenst hos hr Liljesträle utmärkt sig för ett hedrande uppförande. Kapten Wahlfeli ansåg de inlemnade intygen ,icke verka på den af honom mot Andersson gjorda angifvelse om näsvishet, emedan de som utgifvit intyget icke stätt i sädant förhål!ande till Andrrsson, att deras intyg kunde i juridiskt hänseende verka nägot. Målet uppsköts tils nästa thorsdsg. — Tornväktaren i Storkyrkan Lundvall stod i förrgår inför poliskammarens dombord, tilltalad attå gatan utanför sin bostad i huset n:o 31 vid Prestgatar hafva slagit sin hustru. Polismästaren frägar den tilltalade: Erkänner Lundvall att, såsom polisrapporten innehåller, han tilldelat sin hustru flere slag och hårdragningar? Lundvall. Nej, Gudbevars nådig lagman — det är jag i stället som blifvit förfördelad af hustru min, och det på ett högst oefterrättligt sätt. Polismästaren: Nåh, hvad har hon då gjort. Lundvall. Jo, se nädig lagman, jag har blifvi: förskjuten af gumman, och jag bara frågar nådig lagman om det ieke är gränslöct orätt handladt a henne att köra ut mig från bostiden och hyra in ev ungkarl. I flera nätter har jag mäst ligga qvar uti wrnet. Jag frägar om nädig lagman icke anser hen nes uppförande alldeles oefterrätteligt, ty nog är dei bra härdt att ha en hustru och icke få slippa in. Polismästaren. Jo, det medgifves; (till hustrun) är det sanning hvad er man uppgiiver? Hustru Lundvall. Jag har mäst hyra in en smedgesäll, ty jag törs icke ligga ensam i bostaden om nätterna, emedan Lundvall hotat att komma in och slå ihjel mig. Lundvall (infallande). Bort med smen, hr lagman, ty medgif att sädant är oefterrätteligt! Sedan poliskommissarien Levander upplyst att kändt vore, det makarne ä ömse sidor vore skulden till dem emellan uppkomne oenighet, så uppsköts målet tills nästa onsdag, och skulle kommissarien under tiden söka köra bort den för tornväktaren ovälkomne bhyresgästen.