Aftonbladet – 23 juni 1854, sida 2

Lindströms ofvan anförda afhandling). Här står man således framför ett nytt minnesmärke af dessa naturens långsamt men oemotståndligt verkande krafter, om hvilka geologen lär oss, att de stundeligen omgestalta vår jords yta, och att de ur djupet tumtalsg på sekler upjlyfta den skandinaviska vallen — tills tusentals åir efter vår tid öarne fästet sig vid landen och kanske Östersjön försvunnit, och man med tvifvelaktig undran läser om engelska flottornas ankring i Fåhrösund! Härifrån till Kapellshamn är vägen så ful, att verkligen få motstycke. dertill :orde uppletas i det öfriga Sverige. Allt är flackt och platt, och derjemte fatugt och magert. Ofvan de i dagen oftast synliga kalkstenshällarne eller kalkklipporna ligger på de bästa ställena ett täcke af knappt tumsdjup mylla, och derur uppskjuta tailar och nägra få granar så korta, glesa och vresiga, som tyckte de det -) löna mödan att växa till på en så eländig ord. Men ännu bedröfligare se åkrarne ut. En från fasta landet hitkommande skulle vid åsynen af dem tr, att de ingenting annat vore än upplag för någon gatuläggningsentreprenör. Mellan de hvita, runda kalkstenarne, der en och annen gråsten eller fältspatstycke blandar sig, märker man ej ens med kikare ringaste tecken till matjordsstoft; och när man ser dessa hvita, steniga inhägnader, dem invånarne liksom på ironi kalia åkrar, ligga i sitt träde, så förvånas man ännu mera vid en blick på andra sidtn om vägen, der ur likae dant beskaffade åknr de herrligaste rågskördar bölja med dema fullhet naturens Herre sjuter öfver jorden, när hon är Honom täckeig. Hemligheten förklara väl Gotlänningarne lermed, att de göda dessa ofruktbara åkrar med Fucus vesiculosus, (en kring stränderna ymnigt förekommanide hafsalg) och att kalkstenarne snabbt insupa och länge bhålla fuk