Aftonbladet – 20 juni 1854, sida 3

34 fortsattes och omfattade 9:te och 49:1e punkterne, hvilka båda äterremitterades. Den förra af dessa, föreslår rätt för fullmäktige att öfverflytta belopp från en länerörelsefond, hvilken ej blifver användt, till en annan, som fordrar en större summa. Prosten Berlin yrkade att denna öfverflyttningsrätt äfven skulle tillerkännas lånekontorsdirektörerne, utan att som nu behöfva för hvarje serskildt fall derom göra förfrågan hos fullmäktige. Härigenom skulle denna omväg besparrs och länekontoren sättas i tillfälle, hvad de nu ej kunna, att begagna det rätta tillfället för en sädan öfverflyttning. Biskop Genberg var af samma öfvertygelse. Det har länge rädt ett klander mot bankens styrelse ait den ej aktgifver industriens behof; men detta är ej så mycket fel hos styrelsen, som hos de tränga former, med hvilka den, likt lokomotivet på sina skenor, är bunden och hvilka binda hvarje financielt omdöme. Domprosten Thomander ville deremot att paragrafen skulle få bibehålla sin föreslagna lydelse. Det behöfs denna latitud för att ej sätta fullmäktige i förlägenhet. Den sednare eller 45:te punkten afhandlar föreslagen uppock afskrifningsräkning. : Mot ett sädant bankens äläggande att betala ränta å deponerade medel talade professor Agardh, prostarne P. C. Arosenius och Lagergren, doktor Sandberg, prostarne Lindberg och Hasselroth, doktorerne Björkman och Thomander samt biskop Heurlin. Dessa talare betviflade nyttan af denna rörelse bäde för banken och allmänheten, ja fruktade att den torde blifva skadlig för bådadera; för banken, som mäste emottaga och betala ränta för alla der inflytande medel skulle blott uppstå förlust. Den stora allmänhetens fördel sägs ej bättre till godo; den skulle som lån emottaga dessa deponerade medel i tider, då penningetillgången i allmänhet är stor; ty just vid sädana tillfällen skulle depositionsrätten af kapitalisten, som vore i förlägenhet att på något sätt placera sina tillgångar, komma att begagnas; men i den mån penningefloden föll till eller under sina vanliga bräddar, äterfordrades depositionsmedlen af deponenten och banken mäste då å sin sida härdhändt indraga de utlänade medlen, hvarigenom läntagaren sattes i större förlägenhet än om han aldrig mottagit lånet och industrien beröfvas understöd der den bäst vore i behof deraf och en financiell strypning blefve vinsten. Nyttan och fördelen blefve endast den stora affärsmannens, kapitalistens, som, dä uppsjö af perningar hindrar honom att nyttiggöra sina kapitaler, skulle begagna depo iitionsrätten för att erhålla någon ränta och dertill njuta den säkerhet som banken nu, dock mot folieafgift, i materielt hänseende skänker. Af motsatt äsigt voro deremot riksarkivarien Nordström, biskop Hallström, doktor Gumelius, prosten Berlin, doktor Abr. Nordström samt biskop Genberg. Desse herrar voro öfvertygade, att en depositionsrörelse, som anses gagnelig och på sin plats för enskilda banker, icke kan blifva af någon skada för riksbanken, äfven om derigenom ej någon sä stor vinst skulle tillskyndas densamma. Man har alltid förebrätt riksbanken att den ej på ett tidsenligt sätt organiserar sig; detta är ett sätt att börja med en förbättring, son afser att samla de skrinlagda kapitalerna och nyttiggöra dem för näringarne. Det kan väl ej kallas något ondt, att banken gör sig till mäkiare mellan penningeegaren och penningebehöfvaren, och dä banken ej som lån lärer utsläppa högre summor, än att den kan honorera uttagningarne, kan väl ej nägon fara uppstå för banken, hvarje:zte den fördelen kunde vinnas, att banken kunde uppköpa hypoteksföreningarnes obligationer, och såmedelst småningom göra detta kapital inhemskt. Riksarkivarien Nordström och de flesta af denna meningsnyans ville med honom hafva så stadgadt, att räntan kunde höjas till 3 procent å de belopp, som insattes på viss tid eller voro förfallne till betalning efter uppstigning. Derjemte ansågs, att tiden af 30 dagar vore för läng innan ränta ä deponerade medel finge beräknas. Under den intressanta debatt, hvari de bäda sidornas talare ofta replikerade hvarandra, utvecklades mänga financiella begrepp, som gäfvo eclat ät diskussionen. Efter besvarande med ja af talmannens fråga om disputationen vore slutad, äterremitterades denna punkt. 2 — VW OR BA oo Borgereståndet. Plenum i går afton. Bankens låneoch kreditiv-rörelse. Föredragningen af betänkandet härom fortsat:es från 46:e punkten af bankoutskottets betänkande och fortgick till och med 59.e punkten, hvarjemte äfven den uppskjutna 5:e punkten nu föredrogs. Utskottets förslag i dessa delar biföllos, utom hvad som angår det i 5):e punkten upptagna förslag om en successiv nedsättning, med 200,000 rdr årligen, af diskontfonden. Denna punkt återremitterades, liksom det i samband dermed stående 4:e mom. af 59:e punkten. Denva återremiss vanns genom en votering, tom, sedan förseglade sedeln (för första gången under denva riksdag) blifvit öppnad, visade 21 nej mot 20 ja, och genomårefs af hrr Hörnslein, Rydin, Henschen, Hagman och Hesselgren, som förmenade det vara för tidigt att nu göra nägon indragning på denna fond innan man i stället beredt allmänheten några nya lånetillfällen i orterna, vare sig genom filialbanker eller annorledes. Häremot genmäldes visserligen af brr Kock, Almgren, Arnberg, Ekenman, Hasselrot, Palander och Indebetou, att den här så kallade diskontrörelsen, som så orätt erhällit detta namn, är den för en bank mest onaturliga af alla och äfven alldeles ensam för Sverge, sedan den efter den svenska banken arffallna finska nu äfven öfvergifvit den; — att ersältning ganska riktigt blifvit det verkliga affärslifvet beredd genom förökade tillfällen till kreditiv-understöd o. s. v.; men frågan fick dock den utgäng vi ofvan antydt. ee Bondeståndet. Plenum d. 19 e. m. Utan någon diskussion biföllos statsutskottets utlätanden n:ris 123, 149, 157 och 167, det sednarc tillstyrkande län och understöd ät Örebro. För den af ständet härutinnan visade välviljan emot den af olyckan hemsökta staden tolkade Anders Persson de bjelptas tacksamhet, och i denna gärd af erkänsla förenade sig de öfriga representanterna frän Örebro län. Lagutskottets utlätande n:o 36, bankoutskottets n:o 40, ekonomiutskottets n:ris 96, 99 och 100, samt sammansatta lagoch ekonomiutskottets n:ris 1, 2 och 3 biföllos äfven utan diskusson. BD ÄTTER ÅNGRA sn POTISSAKER