Aftonbladet – 20 juni 1854, sida 3

på den tidens åsigter om prakt och elegans. Andra äro antingen inbyggda i om ej modernare (ty sådane finnas alldeles icke i Wisby), dock nyare boningshus, eller ock rentaf fallne i alltför mycket fria ruiner. Får man händelsevis sitt logis i en sådan der qvarlefva från fordna, bättre tider, 8å kan det visserligen om dagarne vara intressant att genomsträfva alla dess hvalf, gångar och små kamrar, att stiga ned till vattencisternerna i källrarne, der man hade sina fiskdammar, uppföre de nog vådliga trapporna, till de förr så ståtliga gemaken o. 8. v. Men nog kan det hända att hvad man under dessa upptäcktsströftåg fått se, kommer en att ej blifva alltför döf för de många ruskiga historier, som omtalas i samband med de hemska ruinerna, och att man natten lång ligger och väntar att få besök af någon smygande nunna eller klos:erbroder med sina spöklika tillrop, sina skarpa gastkramningar och sina gripande uppmaningar. Man får dock ingalunda efter alla dessa uppehåll och besök vid ruiner, grus och stoft tänka, att Wisby bara är en minnets stad, en sophög efter ohjelpligen fallen välmakt. För den som öfverser staden ifrån sjösidan erbjuder den en om ej fängslande dock onekligen karaktersfull anblick. Terassformigt resa sig husmassorna från stranden upp mot kalkhällarne, hvilka utgöra den öfre landtborgens betäckning; egendomligt formade gaflar sticka upp här och der bland de högre taken; de grå ruinerras bågar och torn mänga sig bland de brokigare byggnaderna; S:t Marias 3:ne spiror framskjuta majestitiskt sina höga spetsar, och kring om allt och öfverallt infattas det hela af den väldiga murens många och kolossala torn. På närmare håll, och sedan man svängt om den än ej fullbordade vågbrytaren — hvilken man med otrolig mö