Aftonbladet – 19 juni 1854, sida 3

AI brist på utrymme maste 1 sednaste n:r afbrytas den 5:te punkten af detta betänkande, angående ett af statsrådets ledamöter till protokollet afgifvet yttrande af deras rådslag i afseende på behandlingen af Rikets Ständers anmälan om regleringen af riksstatens sjette hufvudtitel, hvilket allt är förtjent af stor uppmärksamhet, emedan man deraf ser huru de ansvarige rådgifvarne icke sparat någon advokatorisk klyftighet, huru klen den än varit, för att bibringa Konungen åsigter om hans makt, hvilka stå i den uppenbaraste strid med de rättigheter, som regeringsformen tillerkännerrepresentationen, att afgöra anslagsfrågorne. Rådgifvarne vilja här låta det äfven bero at Konungen att bestämma anslagen och statsregleringen, likasom man förut lyckats genom de mest falska tolkningar af grundlagen su kringskära Ständernas beskattningsrätt, att de anses icke ega rätt att utan Konungens samtycke besluta något om alla de s. k. ordinarie statsinkomsterna. Då vi här nedan meddela slutet af denna punkt, få vi rätta följande tryckfel i sednaste n:r. Der står nemligen på 2 sp., att statsutskottet — — — icke borde underlåta att framställa dylika förslag (om indragningar i ordinarie aflöningsstater) i sådan form, som kunde stå tillsammans med de Konungen eller grundlagar tillerkända rättigheter; läs: med de Konungen enligt grundlagen etc. 5. Angående ett af statsrådets ledamöter till protokollet afgifvet yttrande och deras rådslag i afseende på behandlingen af R-kets Ständers anmälan om regleringen af riksstaten sjette hufvudtitel. (Forts. fr. lördagsbl.) Den af Kongl. Maj:t vid riksdagen 1847 föreslagna förändring af bergskollegium, som skulle föranledt en statsbesparing, icke af 3,504 rdr, utan endast af 2,759 rdr 32 sk., hade ej kunnat bringas till verkställighet, derföre att Rikets Ständer ej medgåfvo vissa embetsoch tjenstemäns förflyttning på indragningsstat. Detta embetsverk borde alltså tillsvidare såsom kollegium qvarstä, hvilket äter fordrade bibehållandet af en chef och minst två ledamöter. Det vore uppenbart, att vid en ny reglering af verkets aflöningsstat, äfven med icke obetydlig inskränkning af tjensternas antal, statssummans nedsättning med nära en fjerdedel skulle välla hinder och svårighet, sävida de äterstäende tjensterna skulle tilldelas lönevilkor, öfverensstämmande med behbofvet och sednare tids löneregleringar för andra embetsverk. Beträffande yttrandet i Rikets Ständers skrifvelse, att för närvarande flera embeten och tjenster inom bergskollegium stodo lediga, finge föredraganden upplysa, att presidents-embetet, ett bergsrädsembete och advokatfiskalstjensten voro vakanta; men af bergsrädslönen hade Kongl. Maj:t måst åt de återstäende tvenne bergsråden anslä 800 rdr för ökade göromäl. Presidentsembetet och advokatfiskalssysslan sköttes, efter Kongl. Maj:ts särskilda nädiga förordnanden, af dertiill utsedda personer, emot lönernas ätnjutande. Ehvad befattningen på detta sätt eller med formlig fullmakt innehades, syntes obestridligt, att den myndighets anseende, hvilken förordnandet eller fullmakten utfärdat, äfventyrade att kränkas, derest nägon af densamma icke föranledd åtgärd skulle kunna omedelbart ästadkomma utnämningens eller förordnandets tillintetgörande. — I betraktande af alla dessa förhåilanden och dä statsrädets embetspligt vore att vårda sig ej mindre om konungamaktens helgd, än om Rikets Sänders rättigheter, ansäg föredraganden sig icke böra tillråda Kongl. Maj:t ati godkänna ifrägavarande, af Rikets Ständer beslutade indragning ä bergskollegii ordinarie aflönings stat; hemställande dock, att före dä innevarande eller 1851 års utgäng måtte tagas i nådigt öfvervägande, huruvida en förändrad reglering af bemälda kollegii embets och tjenstemäns aflöning kunde, utan äfventyr för skötseln af kollegii göromål, med det minskade aflöningsanslaget ästadkommas, att provisoriskt blifva gällande intilldess frågan om bergslagsstaternas organisation i sin helhet kunde å den riksdag, som nu ingätt, genom nädig proposition göras till föremål för Rikets Ständers pröfnin . Uti föredragandens ofvan anförda yttrande hafva statsrädets öfriga närvarande ledamöter, hans excellens justitiestatsministern hr grefve Sparre, hans excellens statsministern för utrikes ärendena hr friherre Stjerneld, statsråden hr Wallensteen och hr Gripenstedt, jemte dåvarande statsråden hr von Hohenhausen, hr Genberg och hr grefve von Platen, till alla delar instämt. Fastän föredragandens uppträdande med detta anförande icke synes haft till ändamäl att framkalla och ej heller i verkligheten framkallat nägon regeringsätgärd, utan lemnat sjelfva det afsedda regeringsärendet beroende på framtida rådslag och beslut; och tillika förekommer, att, säsom i det efterföljande skall omförmälas, konungens rädgifvare vid det sednare tillfälle, då frågan om bergskollegii förändrade organisation till afgörande företagits, tillstyrkt detta em betsverks reglering med det förminskade anslaget; har utskottet funnit sig böra särskildt fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på samma anförande. Det innebär nemligen, att Rikets Ständer skulle hafva, genom beslutet om indragning å anslaget till bergskollegium, öfverskridit gränsen för sin grundlagsenliga verkningskrets och förnärmat konungamakten; konungens rädgifvares pligt att vårda sig om konungamaktens helgd skulle nu hafva uppfordrat föredragand:n, att inför konungen i statsrädet uppträda med en ur grundlagarne och Rikets Ständers fordna beslut hemtad bevisning, som skulle hos konungen vid detta tillfälle emot Rikets Ständer framkalla ett ogillande, hvilket likväl icke blefve det ogillande, som innefattas i meddelande af ett från Rikets Ständers mening afvikande beslut i ett til afgörande framstäldt ärende och som genom besluteis kungörande gåfve sig öppet, offentligt tillkänna, utan endast det tysta, hemliga missnöjet, som icke skulle hafva nägon yttre handling till följd. Det är icke konstitutionsutskottets pligt, ieke ens dess rättighet, att uppträda till särskildt försvar för Rikets Ständers ätgörande i det statsregleringsärende, som var föremäl för de gjorda betraktelserna; men utskottet må dock kunna uttala den öfvertygelsen, att, hvilken åsigt man ock må hysa i frågan om grundlagarnes rätta tycning i det hänseende, hvarom föredragauden sig yttrat, Rikets Ständers omförmälda beslut kunnat och bordt uppfattas utan att deråt gåfves den tydning af störande söndring emellan konungamakt och ständer, som röjer sig i föred:agandens anförande; och jemväl må här erinras, att detta beslut, hvars egenskap att vare fattadt utan föranledande ä Kongl. Maj:ts sida, blifvit af föredraganden framhållen, icke uppstätt såsom följd af en ny och för konungamakten ditintills främ mande äsigt om den vidtagna ätgärdens behöflighet, utan ledde sin upprinnelse från hvad redan vid förhandlingarne under 1823 års riksdag förekommit, dervid nemligen Rikets Ständer, öfverlemnande till Kongl. Maj:t ett af särskildt utskoti uppgjordt betän kande, angående embetsverkens förändrade organisation, som, bland annat, föreslog bergskollegii för vandling till ett bergskontor, anhöllo om fastställande af förslagen: i de delar, som kunde finnasledande till förenkling och inskränkning i embetsmännens antal; — en önskan, hvartill, i bvad bergskollegium angätt, Rikets Ständer i sednare tid fått alltmera ökad anledning, genom verkställd inskränkning af nämnde embetsverks göromål. Den omsider af Rikets Stän der beslutna indragningen å bergskollegii stat afsåg ett belopp, som endast med 744 rår 16 sk. öfversteg hvad Kongl. Maj:t vid 1847 års riksdag i nåder föreslagit att indragas. Under sådana förhållanden hade Rikets Ständers klandrade beslut tillkommit. Föredragandeus nit för konungamaktens helgd till