Aftonbladet – 19 juni 1854, sida 3

vilkoret dervid skulle fästas att minimum för inträdet i den hypotheksföreniog, som vill begagna en sädan kreditivrätt må nedsättas till 1000 rdr rgs, hvarigenom den mindre jordegaren skulle blifva mera gynnad. Anders Persson från Örebro län talade i samma syfte som Magnus Månsson och menade att just en sädan kreditiviätt skulle förekomma det att hypoteksföreningarne nödgades lemna ficklån ät de större possessionaterna. Carl Nilsson, Anders Persson från Östergötland och Hultman med flere instämde Lars Larsson, Petter Classon, Olaus Eriksson, Nils Larsson och Matts Persson, Jonas Christoffersson samt Erik Jansson talade alla för bifall, hvilken mening också segrade vid voteringen, säsom i lördags omförmäldes. Vid punkten 32, hvari utskottet tillstyrker att lånerörelsen i och för skiften och odlingarmå till riksgäldskontoret öfverflyttas, uppstod först fullmäktigen i detta kontor Johan Persson frän Upsala län emot förslaget, och åberopade dervid de skäl, som hr Kock i sin reservation anfört. JIlenrik Andersson och David Andersson voro äfven emot saken, cmedan snart riksgäldskontorets stat derföre mäste ökas. David Andersson fruktade till och med att bankens tjenstemän möjligen efteråt skulle vilja ha nägon ersättning, ty så hade det gått då smäsedlarne skulle utbytas emot silfver. Litet derefter kommo de som påskrifvit sedlarne och yrkade ersättning för det de sluppit besväret att teckna sina namn. Sahlström ville icke ba någon lånerörelse på namn öfverflyttad till riksgäldskontoret och i samma syfte talade vice talman Svartling. Anders Andersson förmodade att det hade rarit någon pätryckning från bankens tjenstemän, hvilka för besväret med dessa lån icke ha nägon inkomst, som förorsakat detta förslag och talade för afslag. Lindby med fl. instämde. Johannes Nilsson, Anders Persson, Lars Larsson och Ola Svensson voro ufven emot förslaget, hvarpå utskottets framställning afslogs Vid punkten 45 blef det en liflig tvist om banken borde ovilkorligen ätaga sig att betala ränta för insatte medel. Johan Johansson från Örebro län anförde, att det syntes honom som skulle utskottet föga riktigt bedömt riksbankens ställning och fördel; säsom professor Agardb i sin reservation visat, skulle ett sådant inrymmande i riksbanken af ett bankirkontor med vanlig bankirrörelse hafva med sig en sädan mängd svårigheter, att möjligheten att väl sköta banken säsom statsbank svårt skulle äfventyras. Att fordra det fullmäktige i banken skulle med en vanlig fondspelares uppmärksamhet följa penningemarknadens fluktuationer, vore att pålägga dem en skyldighet, som erfordrar den största ansträngning på samma gång man genom bestämda reglementariska föreskrifter binder händerna på dem att handla efter omständigheterna, och så lunda hindrar dem att fullgöra denna skyldighet på ett tillfredsställande sätt. Att bestämma det banken prompt skall betala ränta på insatte medel, äfven om tillgången på penning: marknaden gör det omöjligt för banken att med säkerhet förränta samma medel på annat håll, ansåg Johan Johansson vara så påtagligt till enskilda kapi talisters fördel och bankens skada, att han ej förstod huru det ens kunnat komma i fräga. Att banken ej skulle lämvligen kunna utsläppa deponerade medel i allmänna rörelsen emot ränta, utan att äfven sjelf för dem gifva ränta, ansäg han vara en verkligen vidunderlig sats. Deponentens anspråk är att få tillbaka sina medel i samma myntsort och när han begär det, men att ovilkorligen gifva honom ett premium för depositionen, emedan han utan kostnad för sig sjelf besvärar banken dermed, är alltför mycket. Bäckström instämde med Jodan Johansson. Henrik Andersson äter ville återremiss. Han anförde: att ett sådant stadgande är dels obehöfligt, dels betänkligt. Obehöfligt derföre att filialbankarna kunna utföra denna penningetransaktion och det med mycket större skäl, dä de skulle i alla trakter af landet kunna verka, under det riksbanken blott skulle med dela denna fördel ät affärslifvet i Stockholm ; betänklig derföre att de stora depositionssummorna skulle öfverflyttas på uppoch afskrifningsräkningen, utar att man kontrollera om det skedde endast för enskilda, hvilket kunde vara fördelaktigt, eller om det skulle ske blott i enskildas namn för de mänga allmänna inrättningarnes räkning, i hvilket fall banken finge svårt att göra de stora summorna fruktbara, äfvensom möjligen mänga missbruk troligen deraf kunna komma att föranledas i de allmänna verkens penningförvaltning. Anders Persson tyckte det var nästan skamligt att de som besvära banken med insättningar, icke allenast ådraga banken besvär och ansvarighet utan ersättning, utan också begära ränta för det de åsamka dem detta besvär. Mänga instämde med honom. Nils Larsson trodde att mängen som nu läter sina penningar ligga ofruktbara på kistbottnen skulle om de fingo ränta i banken der insätta dem, och då banken kunde utläna dem, sä skulle de blifva fruktbara, och väl löna de 2 procent som banken derför skulle betala. Någon förlust kunde dervid sä mycmindre uppstå som fullmäktige egde nedsätta räntan tll och med till en procent och banken sjelf fär 4 å 5 procent. Vice talman Svartling, Olaus Eriksson, Sahlström, Ola Svensson, med hvilken Nils Anderson och Johan Persson instämde talade alla för bifall, Anders Persson erinrade att dä nu penningar af bankens länefonder ligga obegagnade, sä skulle, om insättningarne ökade bankens medel, ännu större summor komma att ligga räntelösa. Carl Ersson ville bifall på det icke nägon sädan konkurrent med riks banken som den, hvilken för en tid sedan här i Stockholm höll på att bilda sig, måtte uppstä. Bifallsmeningen segrade vid votering. Då på eftermiddagen förhandlingen fortsattes, anförde Henrik Andersson betänkligheter vid utskottets förslag i 48 punkten att intyg af enskild man, för hvilken direktionen hyser fullt förtroende, om lånesö kandes och löftesmäns vederhäftighet skulle få lika vitsord som offentlig myndighets vederhäftighetsbetyg. Punkten 50 återremitterades, sedan Henrik Anders son förfäktat de små lånetagarnes fördelar och Nils Larsson förordat återremissen, såsom en följd af stån dets återremiss af punkten 5. Vid punkten 51, hvari utskottet afstyrker föreslagen förlängd omsättningstid för den besutne allogens diskontlån, anförde Anders Månsson från Östergötland: utskottet åberopar såsom skäl för sin afstyrkan endast att en sådan fördel skulle försvåra för direktionerna pröfningen af säkerheten och afhålla mången myndighet från utförandet af vederhäftighetsbetyg. Hvad först angår första skälet, så måste väl dessa bankens låneinrättningar vara till för allmänhetens fördel och icke för direktörernas beqvämlighet; det är ej troligt att direktörerna sjelfva skulle vilja undandraga sig försvårandet af deras uppdrag, då det länder allmogen till o eräknelig båtnad Hvad äter angär det andra skälet, så synes utskottet hafva en besynnerlig föreställning om auktoriteters utfärdande af vederhäftighetsbevis, då det kan antaga, att de lättare skulle vilja utfärda sädana för förbindelser som äro svårare att uppfylla, än för dem som äro lättare att fullgöra. För sin del tyckte Magnus Mänsson det vara solklart, att den som kan uppfylla en förbinuelse om ett halft är. mäste anses lättare kunna göra det om dubbelt så lang tid. Dä utskottet äberopat anförde två skäl, har det deremot icke med ett enda ord vidrört de skäl Magnus Månsson i sin motion förebragt. Han tror ckså att dessa skäl icke kunna så lätt vederläggas. Eller är det icke bland annat sannt, att det möter stora svårigheter för allmogen att mer än en gäng om året, då den afyttrar ärets produkter, realisera en för densamma betydligare summa? är det icke sannt att en bonde som länar penningar har fördel af att amortera länet på 5 är i stället för på två och et. balft är, och derpå göra nytt län för att äter amortera det på 2!V, år? Då bonden är besuten och väderhäftig för länet och betalar sin ränta till banken på förhand, såsom vid diskontlån, sä måste det vara fördel för banken att få disponera 12