Aftonbladet – 19 juni 1854, sida 3

— — Bondeståndet. Lördagens plena f. och e. m. Bankens låneoch kreditivrörelse. Vid föredragningen af ingressen till bankoutskottets betänkande N:o 34 uppträdde först Henrik Ande;sson med ett anförande, hvari han yrkade att ständet skulle ogilla utskottets i ingressen uttalade afstyrkan att äterremittera betänkandet för att få begära privatbankernas upphörande och en önskan framställd, att ätgärder mätte vidtagas för att ersätta dem med filialbanker. Johan Johansson från Örebro län anförde, att utskottet icke fotat sin afstyrkan på mer än två skäl, nemligen först att det är för tidigt att afgöra om privatbanker eller filialbanker böra hafva företrä det, och för det andra att riksbankens medel äro otillräckliga för öfvertagande af privatbankernas rörelse. Det första skälet ville han vederlägga der igenom, att han erinrade hurusom tre på hvarandra följande föregäende riksdagar ogillat privatbankssystemet, den under ären 1844, som anvisat 5 millioner rdr till att ersätta privatbankerna, den 1848, som i skrifvelse af den 28 Juni utdömde privatbankerna och anhöll att oktroj ät dem eller andra dylika icke vidare måtte beviljas, och den 1850, som i bankreglementet bibehöll filialbanksystemet, hvilket borde införas i stället för privatbankerna. Utskottet bade ock sjelf erkänt de hufvudsakliga olägenheter, som vidlåda privatbanker. Det andra utskottets skäl, att iksbankens medel-äro otillräckliga, sökte Johan Johansson visa att utskottet sjelf har vederlagt, då det förklarat, att den del af låneoch kreditivfonderna, som legat obegagnad och outtagen i bankens kassor, om den utgifves i allmänna rörelsen, kan ersätta privatbankerna. Dä utskottets framställning, sedan bäda dess skäl äro vederlagda, framstode såsom ett blott hugskott, så önskade Johan Johansson att ständet skulle ogilla utskottets förslag och vidblifva det vid 1848 ärs riksdag fattade beslut om privatbankernas upphörande vid oktrojtidens slut. Vice talman Svartling lemnade ätskilliga upplysningar om huru det tillgätt i utskottet vid frågans afgörande. Majoriteten hade 18 och minoriteten 16 öppnade sedlar, den 17:de ledamoten, som tillhörde minoriteten, var fränvarande, och den förseglade sedeln troddes ha varit emot privatbankerna, så att utskottets beslut tillkommit under helt tillfälliga omständigheter. För öfrigt ville talaren förorda rent afslag på utskottets framställning och ett dylikt beslut som Johan Johansson föreslagit. Anders Persson från Örebro län, Nils Svensson från Skåne, Olaus Eriksson, Johannes Nilsson och Jöns Persson talade alla i samma syfte och ville samma beslut som vice talman Svartling. Sahlström ansäg att utskottet såsom hufvudsakligt skäl åberopat, att banken skulle få göra utländskt län, emedan dess tillgångar voro otillräck liga, ifall den skulle ersätta privatbankerna i allmänna rörelsen, men om lånerörelsen förenklades och reglerades så funnes i redan befintliga fonder tillräckliga tillgängar. Sahlström önskade derföre detsamma som de öfriga. Likasä Ola Svensson, Medin och Lars Larsson. Men Bengt Gudmundsson ville ha beslutet så, att ständet afslär utskottets framställning och önskar att icke vidare oktroj må beviljas ät pri vatbanker med egna tryckta eller graverade sedlar. David Andersson förenade sig med Bengt Gudmundsson. Anders Andersson i Skalla, med hvilken Nyqvist, Carl Ersson och Falk instämde, yttrade sig i samma syfte. Ienrik Andersson ville icke afstå från sin äterremissmening, men ståndet antog Bengt Gudmundssons förslag till proposition säsom sitt beslut. Vid frägan om upphörandet af bankens belåning af arbetadt silfver och guld ville Henrik Andersson försöka ävägabringa en äterremiss, men då Lars Lars son, vice talman Svartling och Carl Ersson talade deremot och ville bifalla utsk-ttets förslag, sä segrade denna mening. Vid 27 punkten, deri utskottet afstyrker kreditivrätt ät hypoteksföreningarne, anförde Magnus Månsson från Östergötland, att landets modernäring jordbruket tyckes med skäl kunna göra anspråk på samma rätt som andra näringar. Då jernkontoret har kreditiv i banken på 600,000 rdr, och ett annat kreditiv af 1,800,000 rdr är anvisadt till manufakturernas och fabrikernas understöd, sä synes det ej vara för mycket begärdt att äfven hypoteksföreningarne, som hafva till ändamäl att genom län på lång tid och emot ärlig amortering understödja jordbruket, få kreditivrätt. De af utskottet anförda skäl äro icke giltiga. Hvad först beträffar, att ständerna vid förra riksdagen förkastade en framställning i samma syfte, så innefattar det ingen vederläggning af skälen för kreditivets beviljande. Skulle intet annat nytt stadgande ästr dkommas, än sådana som ej blifvit förut förkastade, så fruktar Magnus Månsson att mänga nyttiga lagar, som man en tid lyckats tillbakahälla, för evigt, blefve uppförda på de fromma Önskningarnes register. Hvad äter angår det, att banken för närvarande icke har nödigt kapital till ett sådant kreditiv, så