Aftonbladet – 17 juni 1854, sida 3

ock blott en enda bland o:-dinarie statsinkomsterna så funnes ej mer nägon bokstaf i grundlagen, som skulle med framgång kunna åberopas till hinder fö: Ständerna att medelst de egentliga grundskatternas eller jordeboksräntornas upphäfvande nedbryta hele statsförvaltningsbyggnaden. Ur denna synpunkt hade ock Rikets Ständer vid flera tillfällen sjelfva uttala den grundsatsen, att ordinarie statsinkomster icke kunna upphöra utan konungens samtycke; men detta erkännande skulle af nyss anförda skäl sakna all be tydenhet, derest det på Rikets Ständer allena finge bero, att förändra eller upphäfva staterna rör em bets: verken. Visserligen innefattade 30 4 riksdagsoru inger ;n föreskrift för statsutskottet, att vid pröfningen a statsverkets behof iakttaga nödiga indragningar och besparingar; men att härmed icke afsäges någon förpligtelse för statsutskottet, att sjelfmant söka bereda indragningar och besparingar å redan fastställda stater, visade sig ej allenast deraf, att ordställningen såäl i denna S, som i 59 och 62 S regeringsformen, syntes blott gifva anledning till pröfning af sådana framställda behof, som genom bevillningar borde fyllas, utan ännu mera deraf, att, enligt 37 , statsutskottet icke, utom i ett der uppgifvet fall, egde att väcka frågor till afg5rande i Rikets Ständers plena eller att upptaga andra ämnen, än de från plena remitterade. I allt fall vore det klart, att statsutskotvet, så vidt det vore berättigadt att, utan dertill af Kongl. Maj:t gifven anledning, äfven föreslå indragningar å ordinarie aflöningsstater, icke borde underlåta att framställa dylika förslag i sådan form, som kunde stå tillsammans med de konungen eller grundlagar tillerkända rättigheter. Så t. ex. borde härvid ;cke förbises, att underställning till konungens pröfning ovilkorligen borde ske: enligt 89 4 regeringsfor men i fråga om sådana indragningar, hvilka medförde förändring till större eller mindre del af rikets allmänna styrelse; enligt 80 S, om statsanslag, hvilka utgjorde vilkor för indelningsverkets bibehällande, ansågos böra indragas; och enligt 114 regeringsformen, i fråga om indragning af sådana löneförmäner, hvilka innefattades under presterskapets privilegier. — Detta hade ock statsutskottet alltid, utom i nu förevarande fråga om indragning å bergskollegii stat, iakttagit. Statsutskottets utlåtande vid 1840 års riks dag, i fråga om reglering af 3:dje hufvudtiteln, företedde icke mindre än sex exempel derå. Utskottet tillstyrkte nemligen, att indragning af krigshofrätten, Wermlands fältjägareregemente, lifbeväringsregementet, Hallands beväringsbefäl, kommendatsbeställninsarne i en del städer och en generalbefälhafvare, borde ega rum, men att, då dessa indragningar voro beroende af Kongl. Maj:ts bifall, underdänig framställning derom borde göras, och att emellertid staterna skulle blifva oförändrade. I utlåtande om regleringen af 2:dra hufvudtiteln tillstyrkte väl samma statsutskott, utan förbehällaf Kongl. Maj:ts sanktion, uteslutande ur riksstaten af det för numerlotteriets utgifter uppförda anslag, men, i följd af anmärkningar dervid inom riksstånden, blef utskottet sedermera föranlätet yttra, att enär numerlotteriet kunde betraktas säsom en allmän inrättning, hvilken förvaltades af en utaf Kongl. Maj:t förordnad direktion, så erfordrades till dess upphörande Kongl. Maj:ts nådiga medgifvande. Äfven v:d sistförflutne riksdag hade statsutskottet i 1:sta punkten af dess utlåtande om r.ksstatens 4:de hufvudtitel, äfvensom i utlåtande angående ifrågasatt indragning af Wermlands fältjägareregemonte, erkänt, att Kongl. Maj:ts bifall erfordrades till sådana förändringar inom armåen, som voro af statsavslag beroende. Den äsigt, som statsutskottet i ofvanberörde frågor uttalat rörande formen för behandlingen deraf, hade ock blifvit af Rikets Ständer godkänd. I 72 (75 ?) riksdagsordningen vore vid den allmänna bestämmelsen angående mål, deri tre stånds mening, jemte konungens samtycke, skulle sälla såsom beslut, undantag gjordt för de mål, hvarom i regeringsformens 694 vore förordnadt, nemligen de statsutskottets tillstyrkanden, som rörde statens reglerande. 69 visade, det undantag varit behöfligt i så måtto, att, enligt densamme, tre stånds mening icke blefve gällande förr, än försök på der föreskrifvet sätt att förmå det fjerde ständet att derpå ingå, fruktlöst aflupit; men hvarken i 72 (75?) eller 695 funnes något bestämdt stadgande, om eller i hvilka fall konungens samtycke skull:, i afseende på statens reglerande, erfordras. Om likväl 72 (75 4?) skulle så förstås, att statens reglerande ensamt på Rikets Ständer be rodde; sä borde ock, hvad statsutgifterna anginge, vid ofvanberörde förhållande förutsättas, att statsutskottet icke tillstyrkt nägon minskning i ordinarie, af konung och ständer fastställda aflöningsstater, såvida sädan minskning ej skedde med konungens samtycke; likasom, hvad inkomststaten anginge, Rikets Ständer sjelfva antagit, att, vid densammas reglerande, hvarje inkomsttitel borde bibehållas, derest icke konungen medgifvit förändring; ett medgifvande, som uppenbarligen styrkte att 72 3 (75 ?) riksdagsordningen icke ovillkorligen bjöd, att, ehvad beslut som heldst Rikets Ständer kunde fatta rörsnde statens reglerande, sädant ovägerligen skulle lända till efterrättelse. — Äfven de stadganden, som förekommo i 64 och 55 s regevingsformen och 30 riksdagsordningen derom, att statsmedlen skola användas till de af Rikets Ständer pröfvade behof, efter den fastställda staten, och icke annorlunda, än faststäldt blifvit, samt att de af Risets Ständer fastställda anslag icke må öfverskridas, mäste, för att icke anses innebära en anvisning, huru atöfningen af konungamakten må kunna göras omöjig, hetraktas säsom meddelade under enahanda föritsättning, som här förut i afseende på 72 (75 ?) riksdagsordningen var omförmäldt. — Det vore icke heller tänkbart, att Rikets Ständer någonsin velat förvehälla sig oinskränkt makt att efter behag förändra embetsverkens stater, ännu mindre att Kongl. Maj:t kunnat sådant förbehäll sanktionera. Detta kunde cke stå tillsammans med den helgd grundlagen flere städes tillerkänt konungens beslut, så att, enligt 90 8, regeringens beslut, resolutiorer och utslag icke kunde sf Rikets Ständer upphäfvas; ett grundlag:stadganle, som, i afseende på den organisation embetsverken erhållit, skulle sakna all betydenhet, derest genom ndragning af fastställda löneanslag Rikets Ständer kulle kunna göra det omöjligt att verkställa hvad ongl. Maj:t, genom utfärdade instruktioner för emvetsverken, om göromälens fördelning m. m. förordat. För öfrigt, om ock grundlagen derutinnan vore bestämd, syntes i denna fräga böra gälla hvad kon titutionsutskottet vid riksdagen 1828—1830 i afse nde ä sättet för ordinarie statsinkomsters förändring ttrat, nämligen att, dä i Grundlagen intet särskildt öreskrifves, mäste hvarje dylik förändring tillvägaringas i enahanda ordning, som andra allmänna för ällanden, eller genom konungs och ständers samnanstämmane beslut;, — en åsigt hvilken konstiutionsutskottet 1834—1835, i utlåtande n:o 4 (n:o ?), förklarat sig fullkomligen biträda. Hvarje Rikets ständers åtgärd att, utan dertill af konungen gifven nledning, nedsätta embetsverkens stater under det elopp, hvartill de är 1823 uppgingo, stode äfven i trid mot den rättighet, som Rikets Ständer vid samna ärs riksdag tillerkänt Kongl. Maj:t, att för emetsverkens ombildning använda derför redan befintga ordinarie anslag, i afseende hvarå konstitutionstskottet vid riksdagen 1844 uti utlåtande n:o 10 ttrat, att Kongl. Maj:ts rätt att ombilda embetserken eller specielt jemka deras lönestater, med anändande af derför redan Sefintliga ordinarie statsnslag, vid betraktande, bland annat, af 45 3 i 1823 rs riksdagsbeslut, mätte lemnas obestridd. — Då ongl. Maj:t försloge Rikets Ständer att fastställa en y afiöningsstat för ett embetsverk, eller att ä en edan af Rikets Ständer och Kongl. Maj:t fastställd flöningsstat uppföra en ny lön, afsäges dervid naturgtvis icke endast behofvet för några få år intill en lifvande riksdag, utan för en längre framtid; och edan ett sådant förslag utan förbehåll af Rikets tänder godkänts, vore Kongl. Maj:tnaturligtvis oförindrad, att vid utnämningar till de tjenster, hvartill jnerna vore anslagna, försäkra de utnämnde om löernas ätnjutande sä länge de tjensterna innehade, ch att, vid blifvande ledigheter, tjensterna genast ed enahanda försäkran äterbesätta. Funne äter Riets Ständer, vid pröfningen af ett sådant förslag, tt behofvet. såsom tillfällist. kunde anses unnhöra OP SA OS we Re v ss I KÄR BD SRA KR sm fo UN