Aftonbladet – 16 juni 1854, sida 2

der ej tvifvel. Å ena sidan kan det väl tyckas att ubliciteten väl borde finna sig tillräckligt betryggad tider samma lagar som det öfriga samhället, och annt är att Datiimark och Norge, hvilkas grundlagar många afseenden kunna tjena oss till förebilder, enast upptaga tryckfriheten säsom principfråga, eller i ngefär.ig öfverensstämmelse mel hvad nu reg. förelagit oss; men ä andra sidan kan man häremot .äfen med skäl anmärka, att i de samhällen, hvarest len representativa författningen så litet uppfyller lanlets billiga fordringar, som hos oss, der mäste publiitetens oberoende och lagligt ordnade frihet desto nera omgärdas och beskyddas, emedan samhällets ria utveckling och medborgerliga intressen hufvudakligast bero på densamma. I detta predikament orde äfven Sverge vara., Öresundsposten instämmer i förkastelsen ned följande ord: En kongl. proposition har den 7 blifvit ständerna neddelad, innefattande ett välment förslag att få :n sådan grundlagsförändring vidtagen, hvarigenom Iryckfrihesförordningen utstrykes från våra grundlasars antal och tryckfrihetslagstiftningen sedan öfvermnas åt hvarje 1iksdag att fuska med, likasom med vila och andra lagfrägor. (!!!) Denna proposition ir onekligen riksdagens mest eklatanta händelse, till läggom: regeringens mest olyckliga och beklagliga försök att gifva sig ut på djupet., Äfven Norrköpings Tidningars, som icke bör kunna misstänkas för bristande lojalitet eller för oppositionella tänkesätt, uttalar sitt bestämda ogillande af detta regeringsförslag, uti en artikel under titel: Hvad är en grundlag? Tidningen hoppas att detta förslag pmåtte af landets representanter så bemötas, som vården om fosterlandets heligaste intressen, hvilken blifvit dem af deras medborgare anförtrodd, kräfver., Vi anföra ur denna förträfMiga artikel följande utdrag: Frågan framkallas naturligen af den kongl. propositionen, som i dessa dagar inlemnats till Rikets Ständer, med syfte att ur antalet af Svea rikes grundlagar utstryka Tryckfrihetsförordningen. När man bygger ett hus — tempel åt gudomen, palatser ät monarken, kojor åt arhetaren — börjar man med att lägga grunden, och man misstager sig j i dessa fall om sakens verkliga betydelse, lika litet som man, när man vill nedrifva den uppförda byggnaden, börjar med att rycka undan grunden, emedan man har tillräcklig insigt att finna, det ett sådant sätt att gå tillväga måste hafva till följd, att byggnaden skulle ramla tillsamman öfver de nedrifvandes hufvuden. När värt nuvarande statsskick bildades, gick man villväga på det förnuftiga sätt, att man valde sig pasande hörnstenar, kallade grundlagar, tryggande dess blifvande beständ. Bland dessa var idien om tankens och det talade, skrifna eller tryckta ordets frihet, en så med systemet i dess helhet fullt harmonisk, klingande grundton, att till den dag som i dag är, ingen tanke, äfven den mest tillbakagäende, kunnat sätta i fråga annat än hela systemets undergång, i samma stund som ej den egde sin gällande kraft. Med smärta hafva vi nu bevittnat ett sådant ifrågasättande, och det ifrån det håll, der det måste blifva desto mera öfverraskande, ju större makten är att ingripa i landets öden. Är då en stats grundlag något som, utan inflytande på statens beständ, kan vara eller icke vara — är ett statsskick en byggnad, frän hvilken man kan utan skada för det hela undanrycka en del af grunden — med ett ord: är det möjligt att vänta sig af ett undanrödjande utaf denna annat än ett, åtminstone delvis, sammanstörtande af den byggnad, som hvilar på denna grund? Denna ätgärd, som medför våda för en af det svenska statsskickets grundpelare, är en sä sorglig företeelse för deras tro — deras hopp, deras förtröstan, som, med afsky för oppositionen quand måeme, hittills bemödat sig att för regeringens åtgärder uppsöka de bästa motiver, och der de icke öppet kunnat framträda försvarande, åtminstone stillatigande, misstroende den egna insigten, beslutat afvakta tiden och utgången, att de omöjligen nu kunna underlåta ut ualandet af sina betänkligheter. Ju större deras obenägenhet — ju mindre deras vana att uppträda i opposition mot landets styrelse är, desto mer talande mäste deras instämmande i ogillandet af en dess ätgärd derföre ocksä blifva.s ——— —