Aftonbladet – 15 juni 1854, sida 3

VBA OT RIKSDAGEN. Bondeståndet. Plenum d. 14 Juni, f. m. Ståndet beslöt att nästa onsdag utse ledamöter til förstärkt statsutskott. Per Erik Andersson anmälde, att det oskicket inträffat i sammansatt lagoch ekonomiutskott, att flere af ständets ledamöter aflägsnat sig, hvarigenom votcringen tappats. Petter Jönsson och åtskilliga andra upplyste, att anklagelsen icke träffade dem. Petter Claesson, som också närvarit i utskottet till sammanträdets slut, upplyste att de ledamöter som aflägsnat sig gjort det af missförstånd, emedan ordföranden sagt att öfverläggningen skulle fortsättas på eftermiddagen, lå de trott det förevarande ämnet vara det sista, ;huru han likväl sedermera föredragit ett annat. Konstitutionsutskottets mem. nr 10 antogs att hvila till nästa riksdag. Vid statsutskottets utlåtande nr 124, om aktoratsarfvoden för sädana fall att de ådömda ersättningarne vid offentliga förvaltningsbrister efterskänkas, var det endast Lars Larsson, som opponerade sig emot förslaget att aktor dä skall förlora sin anmärkningsprocent. Jöns Persson var visserligen i början af samma tanke, men afstod derifrän då han hörde att majoriteten gillade utskottets framställning. Anders Persson, som påminde att största rätt någon gång kan vara största orätt, och det juridiskt rätta det moraliskt orätta, fann skäligt att, då statsmakterna efterskänka ersättningarne, så böra ock aktorats-arfvodena icxe gå ut; David Andersson, Anders Andersson, Henrik Anlersson, Joh. P. Danielsson, Medin oeh vice talman Svartling talade alla för bifall. Derefter företogs statsutskottets utlätande n:o 129, angående skånska presterskapets aflöning. Ola Svensson päpekade att bland de motiver utskotcet begagnas för afstyrkande af bifall till motionen ansående reglering at skånska presterskapets löneinkom ster är dels äberopadt ätskilliga förordningar och cirkulärbref, hvarigenom uppmaningar till serskildte öfverenskommelser och konventioner blifvit gjorde, och lels att det skulle vara mindre lämpligt att serskildt för en provins företaga en sådan lönereglering som den föreslagna; men hvad den förra utvägen beträffar sä, ehuru sådana öfverenskommelser på flere stälen träffats, hafva dylika försök icke sällan fullkomligt misslyckats — dels derföre att pastors och vederbörande konsistorieombuds anspråk varit så öfverdrifna, att församlingarne derpä icke kunnat ingå, och delsaf bristande enighet mellan församlingsboarne, säsom följd hvaraf både lärare och åhörare fortfarande måst ätnöjas med det gamla i så många afseenden förhatliga löningssättet — oaktadt flere bland kontrahenterna önskat dess afskaffande; och hvad det sista skälet beträffar, så hade väl detta kunnat användas, om Skåne i förevarande fall hade lika eller gemensamma rättigheter och skyldigheter med öfriga riket; men dä så icke förhäller sig, utan skånska presterskapets rättigheter och aflöningssätt bestämmas af serskilda författningar, grundande sig hufvudsakligen på fredsfördraget emellan Sverge och Danmark samt den så kallade Malmö recess, så förfaller detta skäl och någon olämplighet möter icke för förändring inom en serskild provins då denne har serskilda författningar. Men då det gamla aflöningssättet i många afseenden är godtyckligt och obestämdt samt innebär mängfaldiga anledningar till rättegångar, osämja och missbelätenhet ä ömse sidor, samt det icke kan förnekas att kallsinnigheten, som derigenom inträder i samma män vänskapen och förtroendet minskas, gör lärarekallet tungt och motverkar dess stora mål, ja mähända bidrager till de söndringar af betänklig art, som icke sällan inom församlingen förspörjas, så torde det vara billigt att denna oreda genom statsmakternas mellankomst utrotas. För detta ändamäl yrkade Ola Svenson äterremiss och Per Nilsson samt Johannes Bengtson instämde med honom. Nils Andersson förenade sig med Ola Svenson och önskade att utskottet mätte fästa mera afseende på saken, och Nils Svensson erinrade att samma rätt som presterna äberopa attlönevilkoren skulle vara privilegium, kunna församlingarne äberopa för frägan om klockarelägenheterna. Detta hafva likväl presterna icke velat erkänna, då frågan om klockarelägenheterna förevar. Petter Jönsson, Nils Persson, Johannes Nilsson från Skäne och Medin talade alla i samma syfte, hvarefter utlåtandet äterremitterades. Statsutskottets atlätande n:o 130 afslogs på framställning af Bengt Gudmundsson, till sin första del, om Halländska kyrsohemmannen, och äåterremitterades till sin andra del, om hemman i Bohuslän, på begäran af Tobias Lind. Bengt Gudmundsson förutsåg nemligen att ingenting kulle kunna vinnas genom en äterremiss, då väl de re öfriga ständen bifalla utlätandet; men Tobias Lind ille nödvändigt hafva den sednare punkten äterre nitterad, på det utskottet måtte bli upplyst att hans nogion endast afsett att de mensalhemmans innehafare som hålla bätsman skulle få lika rätt som de wilka hafva rusthäll. Med Bengt Gudmundsson intämde David Andersson och Anders Nilsson frän dalland och med Tobias Lind, Olaus Eriksson och aus Börjesson från Bohuslän. Samma utskotts ut ätande n:o 131 afslogs och lades till handlingarne på framställning af David Andersson. Vid fråga om statsutskottets förnyade afstyrkan af stt danaarfs upplätande ät Carlstad, slöt sig största lelen af ståndet till David Andersson. Nyqvist, Nils Larsson och vice talman Svartling samt med dem de lesta Wermlänningar ville ha bifall till motionen. Skälen, som derför åberopades, innefattade hufvudsakigen: att tre ständ förra gängen äterremitterat fråsan ; att den aflidne förtjenat penningarne af Carltads samhälle; att penningarne voro afsedda till ett rodt ändamål; att summan var obetydlig; att om lanaarfvet icke efterskänktes af staten, så skulle Carltad begära anslag till det afsedda ändamälet, och stt danaarf i allmänhet borde tillfalla kommunerna. David Andersson fann det visst vara vackert att epresentanterna frän viss trakt ifrade för denna orts ntressen, men såsom offentlig man mäste han se på let stora hela och fann en present af 5,000 rdr bko rån statsverket åt en enda förmögen kommun alldees olämplig. Ständerna hade föröfrigt just vid denna iksdag ogillat principen att danaarf skulle tillfalla kommunerna. Tre stånds återremiss bör icke vara edande motiv för utskotten, utan de nya skäl som fter en äterremiss förebringas tagas i betraktande, nen här hade inga nya skäl blifvit förebragta, och äledes hade utskottet saknat anledning att frångå in förra öfvertygelse. Nils Persson från Skäne, . Ienrik Andersson, Petter Jönsson, med hvilken Johan1es Nilsson instämde, Medin och Petter Claesson voro ulla för David Anderssons åsigt och isynnerhet Nils Svensson från Skäne, som frambar ät utskottet sin acksägelse för att det nu frängätt en under föregånde riksdagar bruklig vana att understödja enskilda