Aftonbladet – 14 juni 1854, sida 2

Kongl. Husixaiiska Akademien; konsert. ELIAS. Om en utmärkt tonsättarförmåga redan i sig sjelf är en afundsvärd och för mienniskoslägtets bildning vigtig gåfva, så ökas ännu dess vigt, dess värde, då den tillika uppträder såsom medlare mellan sin samtid och förflutna skiften, såsom tolk af äldre konstperioders oförstådda mysterier. Vid betraktandet af konststorheter utaf första ordningen, finner man nemligen att ej alla tillhörde dem tid, i hvilken de lefde; oförstådda af dem, talade de profetiskt till ännu ofödda generaitioner. Sådane voro Händel, Bach och Beethhoven. Andra åter, lefvande i och för sin samtiid, befriade konstskönheten från det dok, som dolt den för mängdens blickar, tydde dess: gåtor och skänkte den åt folket, till att i e-värdeliga tider glädja och förädla detsamma. Dessa stora andar, verkande omedelbart på det allmänna, ej genom att sänka sig till detsamma, men genom att lyfta det till sig, äro konstverldens demokrater, i ordets renaste mening. Sådane voro Joseph Haydn och Feliz Mendelssohn: den förre, ledd af ett sublimt snille, förenadt med den skarpsinnigaste forskningsandia, bringade i de lärda formerna den mest naiwa natursanning, och ingöt i dem ett lif, scom spridde sin elektriska kraft genom mensskliga samfundets alla klasser; den sednare, mindre naiv, upptog åter de äldre formerna i deras fulla stränghet, men skänkte dem den glans, som frambragts af sednare tiders exekutiva framsteg, den rörligare friskhet, som ligger i tidsandan, och slutligen använde han hela den