Aftonbladet – 13 juni 1854, sida 2

Svenska Slöjdföreningen. I tislags hade Svenska Slöjdföreningen sin årssamman:omst, efter derom i tidningarne, medelst flera gänger införda annonser, af direktionen gjordt tillkännagfvande. Denna sammankomst var, säsom vanligt, tilika en högtidsdag för föreningens skola, genom belöningars utdelande åt eleverna. Man skulle föreställa sig att vid en sådan högtid finna alla platser upptagna, isynnerhet när det gäller, såsom här, en ännu ung stiftelse som behöfver stöd af allmänhetens deltagande; gäller att i en hel klass af samhället införa kunskaper, hvaraf såväl denna klass för sin egen de, som samhället för sin. tidsenliga, moraliska och ekoromiska utveckling, äro i yttersta behof. Man skulle fireställa sig att slöjdskolans stora sal befunnits för träng till alla anhöriga, alla. handtverksmästare ocr fabriksidkare, som gladde sig åt sina barns, syskons, myndlingars eller arbetares högtid, och ville med sit närvaro visa att de satte värde på upplysning oclhedrade den. Man skulle föreställa sig att Svenska Slöjdföreningens 600 ledamöter mångtaligt bivistade ärssammankomsten för att höra direktionens berättelse öfver sista årets förvaltning, höra huru det djupt fosterländska ärendet blifvit ledt; ja, man skulle kanske till och med kunnat våga hoppas, att då Rikets Ständer äro tillsammans och de tagit föreningens fosterländska bemödanden under sitt skydd, och man af riksdagsförhandlingarne hört berömmas Svenska Slöjdföreningens skola, den enda som ännu finnes i Sverge, der tillämpad undervisning af vetenskap och konst gifves ät sjelfva arbetaren från verkstäder och fabriker; en skola, som brutit sig fram genom fördomar, att ådagalägga huru frukter äro att skörda inom den stora massan af nationen, från rika naturens gåfvor, hvilka, till stor misshushällning på det allmännas så beständ som heder, ligga nere endast i brist af väckelse och ledning; en skola, der en förening af fosterlandsvänner börjat och Stockholms kommun samt staten biträdt, att gifva en liten afbetalning på den seklers långa skuld, hvari bildningens innehafvare stå till de från bildning uteslutne; man skulle måhända kunnat hoppas, säga vi, att en eller annan af landets ombud ville se hvarthän statens anslag tagit vägen, ville hedra med sin närvaro elevernas i slöjdskolan högtid, ville se huru de unga strålarne af vetande klädde idoghetens söner, och, hvarför icke, äterglänste från landets fäder, som hade dertill bidragit: strälar som ännu kunna synas bredvid ärans sol. Dock, dessa förmodanden, denna förtröstan möttes i verkligtheten af tomma, öde platser, vissa ödemarker uti högtitdssalen. Hvaraff kommer detta ? Tycka föräldrarne, syskonen, mästarne och fabriksidkarne, att denna nymodiga skola stär på en okänd mark, som äfventyrare från 12 till 40 år väl kunna beträda, att der söka kunskap till sina rättskaffens handtsverksyrken, men der de stilla i landenas skulle kunna skadas af törnen? Eller tycka de måhända att, när det ofta talats om förtjenster hos denna skolz, hon nog må vara sädan, att allt der gär väl utan föräldrars, anhörigas eller värdares ögon; utan det der. klappandet i barnets, i ynglingens och ännu mannens hjerta för deltagande, i det som går 0ss väl,