Aftonbladet – 10 juni 1854, sida 3

fångst, fick räfven fly oantastad. Gregers kallade hunden, och tog en annan riktning. Det blef middag och det blef afton. Den olycklige jägaren hade ännu ej varsnat det ringaste, och oupphörligt pinades han af den tanken, att den lilla undermålingen, som hittills varit ett tåligt föremål för hans spott och spe, skulle uttränga honom från hans tjenst. Daggen föll och det blef en klar månskensnatt. Gregers gömde sig bakom några buskar vid slutet af en väg, som djuren brukade passera, när de kommo ut från skogen. Träden kastade sina mörka skuggor på det afmejade råggärdet framför honom. Ugglorna skriade i de höga bokträden, men för öfrigt var allt tyst och stilla. Djuren förblefvo borta. Jägaren var nära att förtvifla. Tårarne darrade i hans ögon och han förbannade sin olyckliga stjerna. Det gagnar till ingenting att vänta här längre, hviskade han slutligen. Jag måste gifva mig åstad på en annan väg. Hungrig är jag som en varg; jag har ju ej smakat en matbit på hela dagen, mer än det lilla jag åt till frukost; men det står ej att hjelpa. Jag begifver mig till den lilla vildmossen, ty der bruka de satans djuren gå ned om aftnarne och äta gräs., När han kom ned på ängen såg han ett ljussken åt det håll, der Jens bodde. Gregers stannade och tycktes öfverväga något. Om jag gick in till undermålingen,, tänkte han, och bad honom följa med mig, kanhända det kunde lyckas honom att skjuta något. Förmodligen är han hemma, efter det lyser derinne. Vid detta beslut gaf han hunden etttecken att lägga sig och smög derpå långsamt och försigtigt fram till fönstret, för att se efter om undertålingen var inne. Genom det öpp