Aftonbladet – 9 juni 1854, sida 3

deras förflyttning derifrån. I brist på nägot annat lämpligt kollegium, och då det ena under finansdepartementet hörande verket lika väl eller lika oriktigt som det andra, kunde befatta sig med barmhertighetssaker: så stadgades genom kongl. förordningen den 13 Juli 1853, att besvär öfver konungens befallningshafvandes beslut i fattigvärdsmäl kunde fullföljas hos ) kammarrätten. Det kan visserligen sägas att, sedan fattigvården ej längre är ett barmhertighetverk utan en pålaga: så må kammarrätten lika väl pröfva frägor om denna utskyld, som angående nägon annan. En särskild anledning dertill kan äfven hemtas deraf, att kammarrätten redan under den tid då fattigvärdsmålen gingo till kammarkollegium, pröfvade tvister om rätt skattskrifningsort, hvilka sällan förekomma utom i fråga om fattigförsörjning, hvadan gränsen emellan kammarkollegii och kammarrättens befattning var i detta hänseende understundom svår att uppdraga. För kammarrätten kan det vara likgiltigt om fattigvärdsmålen höra dit eller ej, i thy att bestämmandet om ett fattighjon skall försörjas af den ena eller andra församlingen icke är angenämare eller besvärligare, än afgörandet om en krögare, hvars näring bragt den fattige till tiggarstafven, bort för sitt yrkes utöfning skatta mer eller mivdre än påfördt blifvit. Men alldeles fremmande för kammarrättens granskande och skonings!ösa uppdrag är pröfningen af fattigvärdens ärenden. Anses hon ej längre i grunden vara ett barmhertighetsverk, utan i.elt enkelt en beskattningsfräga; så borde hon äfven i högsta instantien behandlas säsom sådan, och förflyttas från ecklesiastiktill finansdepartementet. Emellertid finnes endast för tvister om fattigförsörjning en centralmyndighet i 2:dra instantien. Men blifver det fråga om stadfästelse af fattigvårdsreglementen eller af stadgar för fromma stiftelser af hvarjehanda slag, der fattiges försörjning, undervisning, sysselsättning och sjukvärd understundom 1 förening förekomma, så finnes ingen myndighet som departementschefen kan rådfräga, och hvars ständiga sysselsättning med dylika mål från hela riket förekommer den eljest svårligen undvikliga stadfästelsen af stridiga föreskrifter för lika inrättningar i särskilda delar af landet. Kammarrätten, som är en domstol, lärer väl icke lämpligen kunna anbefallas att yttra sig öfver fattigvärdsinrättningars och andra fromma stiftelsers organisation. Att likväl ålägga honom afgöra tvister om dithörande författningars tillämpning, synes mig vara att åtskilja hvad som borde vara förenadt. Om den, som tillstyrker fattigvårdsstadgarnes innehåll, icke sjelf fär genom deras tillämpning erfara huru väl eller illa de verka: så kan han hvarken iakttaga nödig varsamhet när de skola uppgöras, eller föreslå nog riktiga åtgärder när de måste rättas. Jag har förut nämnt huruledes ett sundhetskollegium redan finnes i 2:dra instansen för helsovårds-ärender, hvadan dessa kunna bättre sammanhällas och skötas, än öfriga under ecklesiaatikdepartementet lydande ärender. Erforderligheten af detta kollegium är väl af erfarenheten sä tillräckligt ådagalagd, att intet torde behöfva andragas till stöd för dess fortfarande. Men på det att dess särskilda tillvaro ej mätte afskräcka frän ett nytt kollegii upprättande, bör jag visa buru detta redan befintliga embetsverk lämpligen skulle kunna dels ersätta serafimergillet, dels sammansmälta med det nya ecklesiastik-kollegium. Helsovården har, ännu mera än fattigvärden, blifvit splittrad genom Serafimerorden. Då statuterna för den sednare år 1748 utfärdades, blefvo riddarne förpligtade att sjelfmant åtaga sig öfverinseendet öfver sjukhus, derom gifva till Ordensgillet en noga berättelse, föreslå medel till deras understöd och på allt sätt värda sig om deras bästa. 1751 ställdes lasaretts-inrättningen i Steckholm under en kongl. direktion, bestående af 2:ne riksens räd och serafimerriddare. Vid 1762 ärs riksdag beslöts att uppbörden och dispositionen af lasarettsmedlen samt styrelsen af det hela borde förvaltas genom en direktion af rikets ständer, bestående af 2 ledamöter af hvarje stånd, hvilka borde biträdas af herrar riksens råd och sera fimerriddare, hvilka förut varit allena besvärade med denna hushällning. Men då man vid 1765 års riksdag förmärkt, att lasarettet i hufvudstaden icke kunnat uppfylla ett af sina ändamäl, nemligen att vara ett gemensamt sjukhus för personer, äfven från aflägsnare delar af riket: sä tilläts, genom kongl. brefvet den 10 Oktober s. å., att under landshöfdingarnes och biskoparnes gemensamma ledning upprätta lasaretter i länen. Dessa ställdes den 17 Juli 1776 under öfverstyrelse af de begge serafimerriddarne, som hade hufvudstadens lasarett under sin vård. Detta skedde dels för den allmänna nytta barmhertigbetsinrättningarne borde ästadkomma, då de sammanfogade kunde understödja hvarandra inbördes, dels emedan lasaretten hade för sin första inrättning att tacka ordens upplifvande. Öfrerstyrelsen skulle serafimerriddarne föra i samräd med landshöfdingarne. Men som de förre, lika litet som de sednare, voro sakkunnige i läkarevården, så utnämndes tillika en generaldirektör öfver sjukskötseln vid lasaretterna i riket, hvilken sedermera gätt herrar serafimerriddare tillhanda. Sädan förblef styrelsen intilldess serafimerordens-gillet stiftades, hvarefter det 1791 fick öfverinseende jemväl öf: ver lasaretten, hvilka, der det sig göra lät, borde sammanfogas med hospitalen. Lasaretten ställdes i orterna under konungens befallningshafvandes inseende; betjening och läkare skulle förordnas af gillet o. s. v. När Rikets Ständer vid 1815 ärs riksdag åtagit sig vissa sammanskott till veneriska smittans hiämmande samt länslasarettens utvidgande, och önskat att dessa inrättningar måtte få, af direktioner, utsedda i orterna, förvaltas, tillät konungen den 17 December 1817, att de finge öfverlemnas till landshöfdingarnes samt länsdeputerades värd och styrelse. Dessa sjukvärdsanstalter stä dock likväl äfven under förbemälde generaldirektörs öfverinseende. Hvarken till sundhetskollegium eller till ecklesiastikdepartementet, utan till konungen, i ordenskapitlet, afgifver serafimergillet borättelse om därhusens eller de s.k. hospitalens, ej heller om lasarettens förvaltning. Gillet har emellertid hvarken de förra eller de sednare fullständigt under sin värd. Det äld sta och med anslag af staten mest försedda, neml.. Danviken vid hufvudstaden, står under en egen, at serafimergillet oberoende styrelse, hvilken vänder sig omedelbart till konungen, genom ecklesiastikdepartementet. Det förnämsta lasarettet, eller serafimerordens i huf-. vudstaden, lyder såsom förut nämndt är under en; egen direktion, hvilken går bäde sundhetskollegium, och serafimergillet förbi, vändande sig omedelbart tillj konungen, antingen genom ordenskapitlet med sina berättelser, eller genom ecklesiastikdepartementet: med sina ansökningar. Endast den tillfälliga omständigheten att serafimerordensgillets generaldirektör nu tillika är sundhetskollegii ordförande, har medfört en närmare förbindelse af begge verken och en välgö-. rande ömsesidig kännedom af hvartderas åtgärder. För öfrigt har han efter serskilda nåd. förordnanden till regeringen omedelbart ingifvit berättelser, som med mera skäl bort till serafimergillet aflätas, rörande de af honom verkställda inspektionsresor till hospital, lasarett och kurhus. I sjelfva verket är således sjukvården, eburu ett sundhbetskollegium finnes, jemväl splittrad i 2:dra instantien emellan flera, af hvarandra oberoende myndigheter. Vi skola härnäst meddela det egentliga innehållet af det förslag, som hr von Hartmansdorff framställer till afhjelpande af alla dessa olägenheter. RÄTTEG ÅNGSoca POLISSAKER, Uti poliskammaren förekom i dag ransakning; angående det i gär omnämnda våldet å arbetshjonet Lars Wahlberg, vid Södra arbetsinrättningen, hvilket haft till följd att Wahlberg dagen derefter aflidit. Sedan stadsläkaren doktor Blachet afgifvit nedanstäende utlåtande öfver den å Wahlbergs döda kropp anstälda medicolegala besigtning, bletvo de för miss