Aftonbladet – 9 juni 1854, sida 3

VA VA OA HU SAG under namn af kanslistyrelse, äter upprättade kanslikollegium, fick, ehuru blott till namnet, utom hvad nägra stipendier beträffade, värd och inseende öfver läroverken, enligt 2 4 4 mom. af kansliordn. den 23 Okt. 1809. Förbindelsen mellan universitetskanslererna upphörde och splittringen af ecklesiastikför valtningen blef, i detta hänseende, större än förut. Snart derefter nedsattes en uppfostringskommitte, som varade i tlera år, och af hvars arbeten 1820 ärs skolordning blef slutföljden. Men det dröjde icke längre än till 1824, förr än en ny kommitt, under d. v. kronprinsens ordförandeskap, tillsattes och kallades mängden af hans ledamöter, dels i anseende till vidsträcktheten af hans uppdrag, hvilket omfattade läroverken i allmänhet, till och med universiteten samt tillämpningsskolorna. Han slutade sina arbeten är 1828. Första följden af dem blef inrättandet af den s. k. nya elementarskolan, hvars framgång medverkat till Rikets Ständers beslut att år 1848 bevilja betydliga anslag till elementarläroverkens förbättring, och till Konungens, att den 6 Juli 1849, utfärda der med öfverensstämmande föreskrifter. Sednare har en särskild kommitt varit nedsatt för omarbetning af de akademiska konstitutionerna, hvilka Konungen d. 2 April 1852 utfärdat, men genom hvilka akadermikanslererna bibehållits. De väljas af prokanslern och consistoriiacademici ständige ledamöter, samt utnämnas af Konungen. För begge universiteten kan dock samme person vara kansler. Af det föregående synes att för den allmänna undervisningen funnits dels i kansl. kollegium, dels i kanslersgillet och kanslistyrelsen ett centralt förvaltningsverk i andra instantien, hvilket äfven omfattat universiteten. Men detta har nu mera upphört. Elementarläroverkens vård är lika splittrad som kyrkans, mellan 12 konsistorier, hvartill i hufvudstaden kommer en särskild af prester och lekmän sammansatt direktion. Biskoparne hafva likväl, i egenskap af läroverkens epborer, ett större oberoende af lektorerne, och ett betydligare inflytande på dem, än i kyrkans angelägenheter, der endast presters vigning och visitationerna i församlingarne äro dem allena hufvudsakligen förbehällna. Universiteten kunna väl hafya särskilda kanslerer, men i sednare tider hafva rikets kronprinsar förenat samma befattning för beggedera. Departementschefen har således icke haft att bekämpa den skiljaktighet i äsigter och behandling af akademiernas angelägenheter, hvilken egde rum, då hvardera universitetet hade sin särskilde styresman. Men det har varit, och är svärt nog ändock för departementschefen att under sig hafva, samt utan uppoffring af embetets myndighet, med nödig grannlagenhet behandla universitetens styresmän, då de äro kongl. prinsar. Deras ställning gör dem ansvarsfria, hvarigenom deras embetsutöfning blifver lika så, ehuru hon, enligt sakens natur, lätteligen faller i händerna på den underordnade kanslerssckreteraren, som är oätkomlig, emedan det icke är han, utan kansleren, som beslutar, och på hvilken skulden kan skjutas. Denna omständighet ökar för departementschefen svårigheten att utan ett underlydande ecklesiastikkollegii biträde sammanhälla och sköta den allmänna undervisningen, hvars vård är ännu mera söndrad mellan skiljda och olika myndigheter, än kyrkans. Utan tvifvel är det orsaken hvarföre de sista departemenscheferna, ehuru de varit skolornas och universitetens män, icke medhunnit mera, än att upplösa elementar-läroverkens gamla organisation, samt att provisoriskt utdela de anslag som Rikets Ständer, för nära 6 är sedan, beviljade. Emellertid och änskönt nägra departementschefer hafva till sitt biträde kallat lärare vid elementarläroverken, att frågorna närmare utreda; så sakna ännu dessa läroverk, som äro hufvudstammen för alla de öfriga, bäde stadgad skolordning och ständig stat. Öfver läroverkens tillstånd hafva inspektionen, likasom öfver kyrkoväsendets tillstånd, uteblifvit. Blott en departementschef har inspekterat skolorna i Norrland, och i de öfriga landskapen ingen, om ej en eller annan spridd skola blifvit besedd. Universiteten hafva några departementschefer besökt, dock utan att man vet, om de tagit närmare kännedom af undervisningens gång eller behandling. Funnes ett ecklesiastikkollegium, sä borde hvarken för kyrkans, läroverkens eller fattigvärdens ärender, behöfvas flera eller större kommitter, än i andra förvaltningsgrenar. Dä skulle äfven bland kollegii ledamöter inspektörer kunna finnas, utan att departementschefen sjelf behöfde att dertill, annat än undantagsvis päräknas. Fattigvården är ett barmhertighetsverk, och sammanhänger fördenskull med religionen och kyrkan, emedan ingen oskyld är förpligtad att försörja en annan. Bland de goda verk och gerningar som ka tolska läran fordrade, voro allmosor ät de fattige bland de förnämsta. Som det oförskyllda armodet merändels härrörer från sjukdom, så förknippades sjukvärd med fattigvärd, bägge under kyrkans skydd. Med prestembetet var och är ännu, i katolska länder, allmoseutdelningen förenad. Äfven hos oss upprättades hospital bredvid kyrkorna eller under deras hägn, och bibehö!los vid dem, i följd af det inre sambandet, äfven efter reformationen. På sådan grund var det som hospitalen boide, enligt det föregående, ställas under det öfverkonsistorium hvilket Gustaf Adolf ville inrätta. Enär det icke blef tillsatt, hänfördes hospital och barnhus genom 4 18 mom. 6 i 1626 ärs kansliordning, näst efter läroverken, under kanslikolleginm. Enahanda stadganden förnyades, genom 26 15 mom. i 1661 års kansli-ordning. Snart derefter, eller den 16 Maj 1663, afsöndrades sjukvärden i 2:dra instantien till ett Collegium Medicum. Men genom 28 kap. i 1686 ärs kyrkolag, ställdes sjukstugorna, hvilka synas hafva varit de egentliga fattigstugerna, eller desamma som dessa, jemte hospitalen, under landshöfdingarnes och biskoparnes samt lägre verldsliga och andliga myndigheters, eller ock hvarje församlings särskilda vård, hvarvid detsedermera förblifvit. Vid 1762 ärs riksdag nedsatte ständerna eå deputation för hospitalen och barnbusen. På de förra skulle endast intagas de som af obotliga sjukdomar voro besvärade, samt vansinniga, eller af älderdom och ofärdighet vanföra personer. Enligt Rikets Ständers framställning utkom den 11 April 1763 en kongl. förordning, hvarigenom hospitalsoch barnhusinrättningarne ställdes under öfverinseende af en Rikets Ständers förordnade deputation. Den närmare styrelsen i landsorterna skulle dock förblifva på samma fot som kyrkolagen utstakat. Denna centrala myndighet upphäfdes äter vid 1765 ärs riksdag; och den 11 Dec. 1766 utfärdades en förordning, enligt hvilken hospitalen och barnhusen i riket, samt förmyndarkammaren och husfattigkassan i Stockholm ställdes under en kongl. öfverdirektion, hvilken borde inför ständernas ombud vid hvarje riksdag redogöra. Efter statshvälfningen 1772 samt under den hungersnöd som detta och päföljande äret plågade landet, uppdrogs öfverstyrelsen af hospitalen och barnhusen i allmänhet åt tvänne serafimerriddare, för hvilka instruktion utfärdades den 29 Mars 1773. Anledningen till detta besynnerliga stadgande hemtades från de äldsta, halft presterliga riddarordnarne, hvilkas medlemmar det älåg att vårda sig om fattiga ock sjuka. Om de begge riddarne blefvo af olika tankar sig emellan, skulle mälet anmälas hos konungen, för hvilken, säsom ordens stormästare, riddarne borde redovisa för hushållningen och styrelsen vid alla hospital i riket. Sådan förblef styrelsen intill 1787, då konungen den 25 November stiftade ett Serafimmerordensgille, bestående af ordenskansleren, 2:ne riddare samt 3:ne ordens embetsmän och kommendörer af alla Kongl. Maj:ts orden eller, tillsammans 6 personer. Enligt deras ännu gällande instruktion af d. 28 April 1791, skulle gillet hafva öfverinseende öfver alla hospital och barnhus, det sednare i Stockholm likväl undantaget. Gillet berättigades att upptaga och afgöra alla frågor om dessa verks invärtes hushållning, inkomst och utgift, betjeningens förhållande och uppbörd samt besvär öfver förslag. Med tiden har Serafimergillets befattning med fattigvården blifvit obetydlig, ty blott 3:ne barnhus, nämligen Malmö, Lidköpings, och Gustafsbergs vid Uddevalla, stå för närvarande under gillets inseende. Det största barnhuset, eller hufvudstadens, lyder under en af gillet oberoende direktion. som omedelbart vänder sig den stora, dels i anseende till förnämligheten och MR NN L FHOQ M Ph fe Fr js OoOcKOÖÅÖO-OKG ro 4 mA MM ot pt AA mu -— en