Aftonbladet – 6 juni 1854, sida 3

Frih. Tersmeden, W., hade ej skäl att ändra den åsigt, han uttryckte 1848, efter hvilken tid frågan hade fått en ny fase. Tal. hyste den äsigt, att man i en reform bör taga hvad som erbjudes, om det leder till det önskade mälet. Dagsverksräntan är af helt annan natur än de andra skattetitlarne, då denna utgår i arbete, men alla andra i varor. Kongl. Maj t hade ej heller föreslagit att denna skulle ändras. Då man ansett att ingen hufvudpersede! bör förvandlas, så är den äsigten förklarlig, att dagsverksräntan ej skulle förvandlas till penningar. Likväl har utskottet insett olämpligheten af dess bibehällande, som synes deraf att det föreslagit dess förvandling till andra hufvudpersedlar. — Ingen persedels förvandling till penningar är dock sä naturlig som dennas, alldenstund den utgår i arbete. Det är sannt, att fördelen deraf skulle i olika län blifva olika, men nogare granskadt befinnes; att i det gamla skattdragande Sverge är denna skattetitel nägorlunda jemnt fördelad, och ingen är jemnare ; hvarför ingen betänklighet dervid bör uppstå. — Om än tal. medgåfve att utskottets förslag icke stridde mot föregående beslut, kunde han dock ej finna, att efterföljande ständer äro så bundna af de föregåendes beslut, att ingen ändring skulle kunra ske, särdeles då de, som i detta ämne blifvit fattade, äro endast preliminära. Den föreslagna förvandlingen af förevarande hufvudpersedel till annan har icke heller stödd i föregående beslut. Då meningen ej är, att skattepersediarne skola utgå in natura, utan endast att finna en värdemätare, hvarföre då förvand!a en till en annan? Man kallar det förenkling. Men om man för hvarje län bestäm mer 3, 4 eller 5 titlar, och de få utgöras efter medelmarkegöng, så kan man visserligen kontrollera dessas belopp; men man vet i alla fall ej, om man vunnit eller förlorat. Vinsten af enkelheten vore således ingen. De nu upplästa kalkyler öfver hvilka persedlar som skola stiga, äro icke tillförlitliga, och tal, finge sf dem ett helt annat resultat. — Dä det föreslagna lätt kan leda till en skatteförhöjning, så yrkade talaren äterremiss. Frih. Raab erinrade bland annat mot hr v. Troil, att, om man beräknade markegängs medelprisen icke från 1814, säsom den talaren gjort, utan frän 1824, så hade ökedagsverkena höjt sig med endast 12 proc. och mansdagsverkena med endast 7 a 8, hvaremot spanmälen stigit med 20 och smöret 24 proc ; detta förhällande fölle ännu mer i ögonen, om man jemförde prisen sedan 1834, då vårt mynt reglerades, under hvilken tid ökedagsverkena icke höjt sig med mer än 7 proceat och mansdagsverkena stått alldeles jemnt. Er v. Hartmonsdorf. Det är svårt att tala i denna fråga, utan att gå ifrån början. Ursprungliga skatten var persedlar, men som svårighet uppstod attutgöra dem in natura, så tilläts att betala med penningar. Tal:s åsigt är att de olämpliga persedlarne böra förvandlas till lämpliga, men ingen till penningar, af det skäl att lifsförnödenheterna förändra sitt pris i samma mån som penningens värde minskas. Om räntorna förvandlades till penniogar, så kunde Rikets Ständer låta banken än en gång göra bankrutt, då räntegifvarne finge nedsättning till hälften eller fjerdedelen. 1840 beslöto adel och prester, i motsats mot de andra två stånden, att ingen persedel skulle förvandlas till penningar, och så länge var saken på det torra. Men sedan presterna afföllo från denna grundsats, och medgåfvo förvandlingen afsmåpersedlarne, så har vagnen från jemna planet kommit in på ett sluttande, och måste, då motståndskraften är ringa, nödvändigt rulla utiöre, och fann talaren sig i denna fråga hafva varit alltför sannspådd Skulle rösta för äterremiss, om han kunde hoppas att persedelränta skulle förvandlas till annan persedelränta, men ansåg, då sä ej är, klokare att stäfja anspråken genom att antaga betänkandet: och ehuru detsamma strider mot hans äsigt, villehan söka försvara detsamma. Dagsverken äro såsom värdemätare och skatt särdeles förträffliga, emedan deras stegring hindras af arbetarens behofaf lifsförnödenheter, och det alltid finnes flera som behöfva än ega föda. Man säger att priserna stiga, men rättare borde man säga att penningen faller. Det är orätt att räkna längre än från 1834, då pris sattes på pengar, ty förut hafva kurserna varit högst olika, hvarpå tal. anförde exempel, och trodde derföre dagsverken ej hafva så stigit som uppgifvits. Tal. yrkade bifall och motsatsen at hvad frih. Raab yrkat: Ridd. och adeln har i flera frågor denna riksdag upphört att vara konservativt. Ännu vore det tid att ätergå, och talaren uppmanade med darrande stämma ständet att icke fortfarande beträda en bana, den han fruktad. leda till omstörtning. Hr Dalman erinrade mot hr Hartmansdorff, att bestämmelsen, det penningeskatten skulle utgå efter 1830 års myntfot, betryggade mot framtida myntförsämringars (hvilka Tal. dock icke vidare befarade) inflytande på värdet af denna skattetitel. Han anmärkte vidare de flera svärigheterna vid verkställig heten af de många krängliga förvandlingarne, hvilka skulle föranleda otaliga klagomål och kanske erfordra inrättande af ett nytt kammarkollegum. Bättre vore dä att behålla flera räntepersedlar, enligt K. Maj:ts proposition, än att inläta sig på den olyckligt nya skattläggningsbana, statsutskottet päyrkat. Yrkade således äterremiss. i Sedan derefter hr von Troil och frih. Åkerhielm C. ånyo uppträdt, yttrade statsrådet Frih. Palmstjerna: EK. M:t hade väl i sin proposition, på de af kammarkollegium anförda skäl, ansett dagsverksräntan böra bibehållas, men dä statsutskottet nu nästan enhälligt tillstyrkt dess upphörande och förvandling i andra persedlar, ville trih. icke motsätta sig denna förändring, helst samman af den ränta, som skulle utgå i persedlar efter markegäng, ändock blefve densamma. Frih. trodde ej någon skatteförhöjning blifva följden af en sådan reduktion, hvilken ledde till förminskning af räntepersedlarnes antal och säledes obestridligen till en förenkling. Hr Mannerskantz, C. 4., yrkade återremiss, med hänsigt att dagsverksräntan antingen mätte förrandlas i penningar eller bibehållas. Hr Tersmeden P. RB. (uttryckte sig i ett serdeles vältaligt föredrag, som af referenten endast kan antydas). Denna fräga är icke ny; redan under fribetstiden förekommer den. Ett statsrädsprotekoll af 1828 innehäller att, sedan realisationen blifvit bestämd, billigheten fordrade att grundskatterna skulle förvandlas i fix skatt. Reformen begär ej annat än hindrandet af den oupphörliga prisstegringen, detta mu vemang, som just de, hvilka äro emot allt muvemang, borde förhindra. Talaren frågade hvarföre man ej, lika som i tullfrägan, ville antaga en rigtig grundsats, och läta skatterna utgå i bevillning, som redan genom sitt namn är parlamentarisk ; och förenade sig i hr Westerstrands motion. Denna stund är en vigtig stund, ty nu afgöres i alla 4 ständen det skattdragande folkets billiga fordran. Talaren trodde sig veta att i de andra ständen flere skulle tala för densamma, och att utgången i tvä ständ ej vore oviss; ban hemtade anledning af landtmarskalkens helsningstal till bondeständet, deri han yttrade att bon fden och adelsmannen hade ett gemensamt arbete 1 mellan riksdagarne, till den fråga, hvarföre ej så är äfven under riksdagarne, samt det hopp att den sanna ridderligheten, som främst afser statens och j rättvisans fordringar och i tredje rummet sin egen Å fördel, och hvarpå ridderskapet och adeln aflagt flera i prof, skulle nu genom sitt beslut gifva rättvisa åt ett ständ, med hvilket det bar så mänga gemensamma Å intressen; talaren yrkade återremiss. j Att äterremissen afslogs med 83 röster mot 32 är kändt. RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. — I anledning af nedanstående till poliskammaren , inlemnade rapport var handlanden P. G. Ålander i Mm me rr Oo nn vm ÅS LL mA ms so SN DD mm As FA KA vs AA ara