Aftonbladet – 6 juni 1854, sida 3

l punktvis öppnades, få meddela en kort historik öfver lenna frägas behandling, sedan den i ämnet nedsatta xommitte år 1847 deruti afgaf sitt betänkande. Han ville likväl här inskränka sig endast till frågan om räntepersedlarnes reduktion. Kommitteen hade först varit helt och hället ense derom, att alla räntepersedjar skulle förvandlas i bestämd penningeränta, men ander fortgången och vid slutet af kommitterades arbeten uppstod olyckligtvis fråga om ett alternativ, ett slags förmedlingsförslag, hvilket gick derpå ut, att penningeräntan skulle bibehällas ungefär till samma belopp som hitintills, men de räntor deremot, som äro i persedlar eller tjenstbarheter utsatta, utgå ispanmål och smör. Frän detta alternativ voro likväl tvenne af kommitteens ledamöter, nemligen hr sekreteraren Stuart och hr öfverkommissarien Fredin skiljaktiga, emedan de ansägo och med exempel bevisade, att denna förvandling af en persedel till en annan, isynnerhet då reduktionen skedde till spanmäl och smör, sannolikt skulle leda till en ej obetydlig skatteförhöjning, hvarföre de föreslogo, att, i händelse förvandlingen icke ansågs nu kunna ske i bestämd penningeränta, vissa hufvudpersedlar, högst 3 eller 4 till antalet, mätte bibehållas i hvarje län, allt efter räntornas nuvarande beskaffenhet derstädes, men alla de öfriga persedlarne förvandlas i penningar. Vid föredragning i det dävarande kabinettet, der n. v. presidenten Munthe var finansminister, biträddes det alternativa medelvägstörslaget af samtlige ledamöterna utom hr statsrådet Fare som, lika med minoriteten i kommitteen, ville bibehälla vissa i hemmansräntorna inbegripna persedlar och tjenstbarheter, till beloppet oförändrade, och förvandla de öfriga till bestämd penningeränta. Pluralitetens mening blef konungens proposition till ständerna. Den emottogs likväl i densa punkt af ganska ringa sympatier, och sedan hr Sandströmer, hvilken säsom ordförande i kommitteen tillstyrkt alternativet, sjelf såsom finansminister är 1848 inträdt i kabinettet, öfvertygade han sig att den enda sanna och riktiga princip i denna reform var räntor. nas förvandling till fix penningeskatt. Också var det troligen icke utan hans inflytelse, som vid samma ärs riksdag statsutskottet, med en ganska betydlig majoritet äfven bland adelns medlemmar, tillstyrkte att alla räntepersedlar skulle förvandlas till bestämd penningeränta i silfver, enligt 1830 ärs myntfot. Hr Sandströmer understöddes den tiden på riddarhuset på ett lika varmt som talangfullt sätt af sin värda kollega, ännu varande hr statsrådet Gripenstedt. Det vore allmänt bekant huru det tillgick att sönderbryta detta statsutskottets med en serdeles berömlig omsorg och opartiskhet uppgjorda förslag, och huru hela frågan kom att förfalla genom vägrade propositioner för dess afgörande 1 förstärkt utskott. Frågan hvilade derefter tills i November 1850, då, enligt hvad ett till Rikets Ständer vid förra riksdagen öfverlemnadt statsrådsprotokoll gifver vid handen, d. v. finansministern Sandströmer anmälde ärendet 1 konseljen, dervid han framställde det modifikationsförslag, att hälften af alla i persedlar och tjenstbarheter utgående räntor, som voro beroende af markegäng, skulle utgå i spanmål och smör, samt den andra hälften förvandlas i penningar till oföränderligt belopp. Detta förslag fann hkväl endast understöd af statsråden Wallensteen och Ginther, sä att frägan ajournerades intill dess hr Sandströmer i början af Januari 1851 erhållit afsked och hr Gripenstedt blifvit ad interim förordnad till hans efterträdare. Den sednare framlade då redan den 1 Februari sitt underdåniga förslag, hvilket understöddes af konseljens öfriga ledamöter, och hvarom Kongl. Maj:t under samma dag aflät nädig proposition till Rikets Ständer. Af det statsrådsprotokoll, som finnes denna proposition bifogadt, erfar man med tillfredsställelse, att hr Gripenstedt, oaktadt han icke vågade gå radikalt tillväga, likväl förkastat äsigten om en skattepersedels förvandling i en annan. För min egen del, yttrar hr statsrädet, anser jag skattebidragens bestämmande och utgörande i penningar fortfarande ega ett obestridligt företräde framför hvarje annan skattemetod, ehuru vigtiga betänkligheter utan tvifvel kunna uppstä emot att nu på sen gång hos oss införa detta nya system. Beträffande den andra principen för en ränteförenkling, eller att omsätta de mängfaldiga persedlarne till några få, hvilken princip lades till grund för K. M:ts proposition i ämnet vid 1848 ärs riksdag, erinrade br Gripenstedt: att en dylik omflyttning af räntepersedlar skulle kunna medföra en betydlig rubbning i förut varande skatteförhållanden, och att denna rubbning, sä vidt framtida omständigheter kunna förutses, och såvidt fordna tiders erfarenhet må tjena till någon ledning för omdömet, sannolikast torde komma a.t smäningom medföra någon stegring i skattebeloppet och således lända de skattskyldige till skada i stället för gagn, hvilket åter helt och hället strider mot ätgärdens ändamål. Någon farhäga i detta afseende svar mähända förnämsta orsaken, hvarföre detta förslag vid föregående riksdag icke i betydligare mån syntes vinna Rikets Ständers sympatier, eller af dem bifölls; och af dessa skäl anser jag mig också icke böra i underdänighet tillstyrka Eders M:t att nu förnya omförmälde förslag. Hr Gripenstedt ledde sig härefter ganska följdriktigt till förslaget, att de persedlar, hvilka för hvarje ort ingå säsom de hufvudsakligaste i grundräntorna, skola oförändrade bibeshällas, men deremot alla de öfriga efter ett visst medelpris förvandlas till penningar och sammanslås med den öfriga penningeräntan. Detta förslag (hvilket i grunden var detsamma som hr Stuarts och statsrådet Faxes alternativ) belystes med åtskilliga exempel, så att t. ex. i Elfsborgs län, som nu hade 39 räntepersedlar, endast 3, eller spanmäl, smör och dagsverken skulle bibehållas, men de öfriga 36 förvandlas till penningar; likaså i Skarabirgs län. I andra län voro visserligen flera hufvudpersedlar till antalet bibehällna, men alla öfriga, som icke skulle . bibehällas, förvandlade till penningar, ätminstone ingen enda hufvudsaklig persedel ombytt till någon eller nägra andra. Hr Gripenstedt slutade sitt yttrande med det tillstyrkande: att de i ordinarie räntan ingående hufvudpersedlar, hvilka för hvarje ort skola framdeles svarda bestämda, må oförändrade bibehållas; men att de mindre betydliga, hvilka äro beroende af markegäng, efter ett, på grund af de nästförflutne 20 ärens markegäng faststäldt medelpris, förvandlas i penningar till visst belopp, som med öfriga i ränta ingäende penningar sammansläs. Det var på grund af dessa motiver, hvilka jemväl till en del omförmälas i K. M:ts nådiga proposition, som det förslag framställdes, hvilket vid förra riksdagen vann samtlige riksståndens bifall, och hvilket sedermera föranledde deputerades hörande i länen, i afseende på hvilka hufvudpersedlar de önskade bibehälla hvar för sitt län. Tal. frägade om nägon från nämnde motiver och förslag kunde draga annan slutföljd, än att det föredragande statsrådet liksom K. Maj:st helt och hället ogillade den redan vid 1848 ärs riksdag förkastade grundsatsen, att omsätta vissa persedlar i andra, eller att på det sätt blifva af med en räntetitel att den inginge i en annan. Talaren hemställde om icke uppenbarligen både ord och mening i föredragandens yttrande och konungens proposition häntyda derpå, att de hufvudpersedlar, som enligt bestämmande framdeles (det vill säga genom ny proposition till denna riksdag) komme att bibehällas, skola förblifva oförändrade, hoc est till qvantiteten hvarken större eller min. dre än för närvarande, men deremot alla öfriga persedlar förvandlas i kontant, och tilläggas den n. v. penningeräntan. Talaren vore också fullt förvissad derom, att då hr Gripenstedt försåg den kongl. propo itionen vid förra riksdagen med sitt namn, hans afsigt varit sädan; han hvarken kunde eller ville understödja ett annat förslag, sådant som t. ex. det vi nu hade framför oss från statsutskottet, som han sjelf förklarat sannolikt komma att medföra stegring i skattebeloppet och således lända de skattskyldige till skada i stället för gagn. Men i och med br frih. Palmstjernas inträde i konseljen efter riksdagen, tyckas åsigterna bafva förändrat sig, och hr fiih. torde redan haft sitt finger med i hr Gripenstedts cirkulär af den 10 Oktober 1851, angående deputerades hörande öfver det uppgjorda förslaget till hufvudper sedlar, ehuru utfärdadt 11 dagar innan frih. utnämndes till statsråd; ty redan der framskymtar en vink, att Jamatansada bunna få framctälla an nvÄnekana daram att SA FO 4 LA PA 3 ar UD joe PR EF 40 AA öm mm m Mm mm Kr — Mm Et Mm Mm VI