Aftonbladet – 2 juni 1854, sida 3

Presteståndet. Aftonplenum d. 1 Juni. Ekonemiutskottets betänkande n:o 90, som afstyrker väckt motion om tillätelse att för de församlingar, som så kunde önska, begagna de gamla andaktsböckerna, säsom gamla Handboken och Psalmboken, var det enda betänkande som afhandlades och upptog tiden ifrån klockan 6 till 10, ehuru upplysning erhölls att tvenne stånd hade godkänt utskottets framställning. I den diskussion, som häröfver fördes, deltogo de fleste af ständets medlemmar, emedan det ansågs gagneligt att, ehuru något positivt -resultat ej stod att vinna, presteständet uttalade sin äsigt i ämnet. Utskottet har blard skäl för detta afstyrkande anfört, att ett medgifvande sådant som det ifrägavarande, skulle störa den enhet inom kyrkan, som vore så Önskvärd. Domprosten Thomander, lektor Sonden, doktor Sand berg samt hofpredikanten fasselrot voro af den åsigten, att förnekandet för en församling att begagna den andaktsbok, som lemnar dem religiös uppbyggelse, eller uti tvingandet att antaga en annan ligger en afvikelse från vär Evangeliska bekännelse, som ej känner till nägot sådan: tväng och att Luther sjelf var af den öfvertygelsen visar utgifvandet af honom af flera olika andaktsböcker. Församlingen lika litet söm dess enskilde bekännare kunna derför tvingas till en enhet, som visar nästan endast söndring som sin frukt. Om enstämmighet br finnas i kyrkans Pontifiealia kan den ej sträcka sig till adialform, och lithurgisk frihet är hvarje församlings rätt. Den andans enhet, som utgör kyrkans vackraste drag, går ej förlorad genom denna valfrihet, då detfinnes chri stelig enhet äfren i de gamla andaktsböckerne. Man har erkänt det bris:fälliga hos den nya handboken uti aflösningsoch dopformuläret; men man vill fränkänna den samvetsömme den tröst föc sitt andeliga bekymmer han finner uti de gamla läroböckerne, och man vill med länsmän och missgerningsbalkens paragrafer öfvertyga den efter sanningens ijus forskande, och på sådant sätt bevara kyrkans en het, liksom materiella vapen skulle ega förmåga att hindra separatistiska rörelser, och som om ej den kärlek hvilken, derför att den kommer frän hjertat, gär till hjertat, vore det enda medel, som till kyr-. kans sköte kunde återföra villade bröder; kan man väl äfven tänka sig något mera upprörande än att iett kristligt samhälle menniskor, ofta unga personer, straffas med 28 dygns fängelse vid vatten och bröd jemte offentlig kyrkokopligt för, jo hvarför? derför att de af samvetsskrupler gätt oskriftade till Herrans nattvard eller enskildt annammat nådemedlen. Hofpredikanten Wes sioe, prosten Trancgus, doktorerne Säve, Björling, Nordlander, biskop Fahlcrantz, prosten Qviding, professor Lindgren, prostarne Tellbom, P. O. Arosenius, Wåhlander professor Bring, prostarne Kullman, Althar och Carlander samt biskop Bergman utgjorde motsidan och ansägo, att då det afseende vore fästadt vid separatisternes förut gjorda framställningar, att en ny handbok, som afsäge att närmare uttrycka dessas religiösa öfvertygelse, vore utarbetad och nästan färdig till antagande, uti gillande af metionen, som skulle föranleda ön vidare splittring, läge eit tillbakagäende. De konseqvenser, hvartilt ett sådant medgi:vande skulle leda, päpekades, huru man nemligen skulle kunna få lika mänga olika andaktsböcker som olika församlingars invänare, att den ere ville blifva aföst efter den ena ritualen och den andra efter en annan, en ville hafva sitt barn döpt pådet ena, en annan på det andra sättet; att då staten för sin objectivitet i andra fall fordrar undertryckandet af det subjectiva tycket, kyrkan äfven väl i sina offentliga ritus har rätt ait fordra samstämmighet, dock med förbehäll öppet för hvar och en att i sin enskilda andakt begagna den bok, som rärmast tillfyllestgör hans behef. Dock läge uti separatismen ej så mycken förkärlek