Aftonbladet – 31 maj 1854, sida 2

let likväl benägenhet till öfverseende hos underlydanle kyrkoherdar med sädana försummelser, hvilka konsistoriales sjelfva läta komma sig till last. Om en biskop räkat i strid med sitt konsistorlum och dess este ledamöter mot honom hälla tillsammans: så kan han för hela sin embetstid förblifva af dem öfrerröstad, uttröttad och till sin verksamhet förlamad, ;medan hvarje ny lector tillsättes, hvarken af biskopen, ler, på hans förslag, af konungen, utan af konsistörii lertal, hvilket redan innehar makten, och lika ogernasom undra plägar vilja släppa henne ur sina händer. För utt hafva fred och kunna nägot uträtta, måste biskopen följaktligen, i mycket, om ej det mesta, foga sig efter sina underlydande könsistoriales, och ofta se genom finger med dem. Sä försvagas äfven hans inlytande på de underlydande presterna och deras) befordran. De flesta af dem hafva bland konsistorii ledamöter, om icke slägtingar, åtminstone gamla skolkamrater och vänner, som dels skydda, dels söka framhafva dem. Det är svårt för en biskop att genomskäda alla dessa förbindelser, samt ännu svärare att hindra deras menliga verkan på kyrkans angelägenheter. Om nägon prest skall, för fel i lära eller lefverne, eller i embetets utöfning inför domkapitlet ätalas, sä finnes der ingen, af lagen bestämd äklågare. Följden af dessa förhållanden har varit, och tr, att olika plägseder utbildats, och genom det längvariga bruket stadgats inom stiften. Vill departementschefen bringa olikheterna till enhet, så stöter han emot, icke blott häfden, utan äfven mot biskopparnes urgamla myndighet. För hvad de af densamma förlorat i förhällande till sina underlydande kon sistoriales, äro de benägna att taga sin skada igen i förhållande till departementschefen. De äro på sina biskopstolar orubbliga, samt veta sig kunna i egen skap af sjelfskrifna riksdagsmän inträda i presteständet, och möjligen i konstitutionsutskottet, der föranleda ätal eller riksständens offentliga ogillande af en besvärlig men lätt neg aflägsnelig departemenschef, ntan att han på dem har samma inflytande, som på godtyckligt afsättliga landshöfdingar. Det kan icke vara annorlunda, i anseende till den sjelfständighet, som biskoparnes prestembete medförer. Men detta förhällande visar ock behofvet af mera, icke af mindre uppsigt, genom kollegier, öfver dem, än öfver landshöfdingarne. Biskoparnes politiska vigt är, genom deras sjelfskrifvenhet att vara riksdagsmän, så stor, att deras skicklighet dertill, mera än till prestembetet, torde nog mycket komma i betraktande, särdeles hvad ärkebiskopen beträffar, hvilken är sitt stånds gifne talman och ledare vid riksdagarne. Sedan det s. k. parlamentariska styrelsesättet fått insteg äfven hos oss, hafva departementscheferne blifvit så ofta ombytta, att ingen af dem kunnat på ärenderna utöfva det inflytande, som endast en långvarigare embetsförvaltning kan medföra. När jag emot tog embetet, hade, sedan 1809, blott 2:ne företrädare innehaft det, den ene i 13, den andre i 9 år. Jag förvaltade det i nägot öfver 7. Under de 16 är som sedermera förflutit har jag haft 7 efterträdare, af hvilka hvardera alltså i medeltal förestått sysslan i 2 och ?V, är. Hvad stadgan i embetsföring och ärendernas fortgång skolat på dessa täta ombyten lida, är lätt att inse. Menligt för denna förvaltningsgren är dessutom, att der icke, såsom i landtoch sjöförsvarsdepartementen, fordras, att chefen skall ega närmare sikkännedom af de ärender han förnämligast skall förvalta, att alltså ieke hafva tillhört hvarken presteller det verldsliga lärareembetet. Försti sednare tider hafva 2:ne prester och 2:ne verldsliga professorer varit dess innehafvare. För några är tillbaka har, till och med en kavalleriofficer, haft sig detsamma anförtrodt. Äfven om departementschefen varit prest, eller verldslig, offentlig lärare och förblefve så länge vid sitt embete, att han lärde sig vederbörligen känna saker och personer, så skulle han hafva svårt vid att rätteligen sköta det, utan biträde af ett underlydande ecklesiastikkollegium, motsvarande det, eller dem som andra departementschefer hafva under sig. Om religionssekter uppkomma och vederbörande konsistorium begär förhållningsbud, hvem skall han å embetets vägnar rådfråga i afseende på affällingarnes behandling, om han ej är af samma mening med den, konsistorium möjligen framställt, eller i alla fall vill hafva saken skärskädad af flere? Hvilken ecklesiastik myndighet skall han höra, när frågor uppstå om ändringar i religionsböckerna, gudstjensten eller kyrko lagen, eller i presterskapets skyldigheter och rättigheter, i förvaltningen af ecklesiastika medel m. m.? Bör eller kan han ej göra föredragningen i förlitande på sin egen urskiljning allena, så skall han antingen, efter eget godtycke, höra erkebiskopen ensam, eller ett eller annat konsistorium, eller, för att icke förbigå och stöta någotdera, fråga dem alla 13 såsom hittills vanligen skett. Inkomma de med stridiga yttranden, till hvilkas bedömande sakkunskap såsom prest erfordras, så är föredraganden, om han icke varit det sjelf, i samma förlägenhet som förut. Hade han ett ecklesiastikkollegium att tillgå, så kunde han antingen umbära konsistoriernas utlätanden eller ock när de behöfdes låta ecklesiastikkollegium sammanföra de skiljaktiga meringarne till ett helt, och derefter utarbeta förslag till gemensamt utlåtande eller till författningar alldeles sä, som öfriga departementschefer läta sina underlydande kollegier göra med förordningar, som skola utfärdas, eller med landshöfdingars eller regementschefers skiljaktiga förslag och hemställanden. I somliga fall, såsom då fråga är om fördelning af pastorat eller medels förvaltning, är den ecklesiastike departementschefen nästan i värre belägenhet än nägon annan, emedan han måste inhemta yttranden både af verldsliga och andliga myndighe ter, både af landshöfdingar och konsistorier. Följden af de öfverdrifna anspråk, som man gör på nämnde departementchef är, att han icke kan uppfylla dem i brist på det sakkunniga biträde af kollegier, hvilket hans embetsbröder hafva och begagna. Oaktadt ecklesiastika kommittåer af alla slag ständigt funnits sedan 1809, torde dock uti ingen af vära inre för valtningsgrenar, utom den juridiska, vara så litet uträttadt som i denna. Så saknas t. ex. ännu ny kyrkolag och kyrkostadga, hvarmed arbetet börjades för 21 år sedan. Frägan om en ny fördelning af PIE VEDBO NBL LT PR TECHRILDT DS TTR NEEDS EENAKRARTTET