Aftonbladet – 27 maj 1854, sida 2

De förde ett ganska indraget lif, kände in. gen af officerarne, och voro till och med okunniga om att deras son var närmare bekant med dem. Sålunda, när de fingo höra talas om Herberts död, sade modren till sin son: Charles, kände du en ung officer vid namn Herbert, en löjtnant, tror jag? Apropos, jag hoppas det ej måtte vara Emilys mr Herbert ! Om jag kände honom ?, sade Charles, hastigt vändande sig emot henne, ty under förevändning af att dagern plågade honom, låg han alltid med ansigtet vändt emot väggen. Hvarföre frågar du så, moder? Emedan han är död. Han hade en feber, och . . .n Herbert död! ropade Charles, häftigt sättande sig upprätt i sängen. Ja, han hade en feber; det förmodas att han yrat, ty han sköt sig för pannan. Det går ett rykte att han spelat högt och förlorat betydligt. Men huru är det med dig? O Charles! jag skulle icke hafva sagt dig detta! Jag visste ej att du kände honom., Bed min far komma in, och du, min mor, som tillbaka med honom! sade Charles, taande med ett besynnerligt uttryck i rösten och häftigt vinkande åt henne med handen tt gå. När föräldrarne kommo bad han dem sitta ed bredvid sig; och sedan, med en grad af amvetsqval och ångest, som inga ord kunna eskrifva, sade han dem allt, under det de ned bleknande kinder och döende hjertan yssnade till den grymma bekännelsen. Och här är jag, utropade han vid slutet, en feg usling, som ej har vågat dö! O Herert, lycklige, lycklige Herbert! Gifve Gud 2g vore hos dig!, I detta ögonblick öppnades dörren, och! tt vackert, ljust, gladt, leende ansigte tit-!; ade in. Det var Emily Lovell, den äl-,