Aftonbladet – 27 maj 1854, sida 2

RR ——— blick med en betydlig förlust. Det är, son sagdt, blott en som vinner ibland oss, och ha: vinner ständigt — de öfriga hafva alla för lorat. Gud förbjude att jag obetänkt skull anklaga någon! att jag utan skäl skulle fläck en mans goda namn och rykte! Men jag an ser mig skyldig säga, att jag fruktar, de våra penningar blifvit med orätt vunna. Här har varit falskt spel! Jag vill ej nämn den skyldige; omständigheterna anklaga ho nom tillräckligt! Hvem skulle ej beklaga Lovell, då han svartblå i ansigtet af förfäran och medvete: brottslighet, förgäfves bjöd till att tala? sanning — jag försäkrar er — aldrig. Mei orden ville ej öfver hans läppar; han stam made, teg och rusade slutligen ut ur rum met, ett rof för den grufligaste själsångest Och de beklagade honom alla och öfverens: kommo när han var borta, att tysta ned sa ken. Men olyckligtvis upptog det civila par. tiet, som ej varit inlåtet i hemligheten, tvi sten ånyo. De icke allenast trodde honom oskyldig, utan ansågo hela anklagelsen såsom en skymf emot sitt stånd; de knotade högljudt, och det blef ej annat att göra, än att utvälja en undersökningskommiite. Ack, bevisen voro alltför tydliga! Man visste att korten och tärningarne hade blivit anskaffade af Lovell. De förra lågo ännu qvar på bordet, och de befunnos efter gjord undersökning vara falska. Han hade länge haft ett par såsom märkvärdigheter i sina gömmor, resten hade han skaffat sig från en mindre väl känd person i Oxford. Ej ett vifvel återstod om hans brottslighet. Under allt detta var Herbert sjuk och visste om ingenting; men symptomer till återvänlande helsa började visa sig, och som ingen visste huru nära han var intresserad af allt om rörde den Lovellska familjen, så blef iela saken honom meddelad. I början ne