Aftonbladet – 26 maj 1854, sida 2

lobehagligt och smärtsamt intryck i det allJmänna. En här utkommande tidning, yttrade Idå härom, bland annat, i slutet af Oktober 1851: Emellertid är, genom de sista ministerutnämningarne, all slags tvetydighet försvunnen. Tärningen, f-vi skulle nästan kunna säga handsken, är kastad åt den stora majoriteten inom nationen, som i det längsta hoppats på något bättre framåt, ätminstone icke föreställt sig möjligheten af ett så bestämdt tillbakaskridande, som det, hvilket nu inträdt. Man tröstar sig med att det icke kommer att bero på den närmaste framtiden i Sverge, om försöket lyckas eller ej. Men den närmaste framtiden i Europa, hvad innebär väl den, såsom följder af en svekfull och oförståndig reaktion? Ett gammalt ordspråk säger: Den Herren vill förgöra, älär han med blindhet. Den tiden, då detta skrefs, såg det öfver allt på Europas horisont mörkt ut för frihetens, folkutveckl:ingens och civilisationens vänner. Louis Napoleon förberedde då som bäst den statskupp, han några månader derefter så djert utförde, hvarigenom de sista spåren af 1848 års folkrevolution utplånades och en fullständig Napoleonisk despoti, under namn af kejsardöme, uppstod på republikens ruiner. I England hotades allt mer och mer den liberala Palmerston-Russelska ministeren, tills den slutligen dukade under , för den ultra-konservativa Derby-Disraelitiska. Hos Preussens ombytlige och af personliga ; infall beroende monark hade det unga aristokratiska s. k. junkerpartiet, med sina ryska sympatier, allt mer och mer vunnit ett insteg, f som det beklagligen önnu tyckes bibehålla. Österr.kes nyss 21-årige kejsare, ännu snärjd i banden af politisk tacksamhet mot den ry-: ska czaren, som, med förräöderiets tillhjelp, ! åt hans krona frälsat ett konungarike, kunde li naturligtvis änou icke hafva fria händer, äfven om den mäktiga österrikiska aristokratien tillåtit honom att slita dessa band. Således : såsom ett korollarium af allt detta — detl; Rysk-Asiatiska kejsardömet i Europa allsmäktigt. Nu deremot hafva, som vi alla se, de europeiska utsigterna helt och hållet förändrat l sig. I det yttre, Frankrike och England förenade i en gemensam strid, en händelse som ly icke inträftat sedan korstågens tider; då mot! Turkarna, för den kristna tron; nu med dem, lt mot rysk fanstism och förtryck, för europeisk f frihet och civilisation. I det inre, Englands lf liberala styrelse starkare än någonsin, och c Frankrikes kejsare, framgående i en politik, hvars klokhet och förutseende sjelfva massan t synes erkänna. Österrike, småningom los-l1 sande på fjetirarne; Preussens konung alltls mer och mer lemnad ensam af alla dem, som lt ega folkets förtroende och icke vilja blifva l!l redskap åt en dubbel och förhatlig politik, samt fördenskull tilläfventyrs snart omöjlig att!1 längre bibehålla sin nuvarande ställning. l Vi bedja läsaren om ursäkt för denna lillals afvkelse från ämnet. Men den låg så i vä-lc gen, att vi ej kunde undvika den. Det egnals I g I f l I 1 1 I H E I S f S F I G 8 ö 1 E I å förhållandet, att den blodiga revolution, några af de civiliserade folken år 1848 började, likasom synts vilja fortsättas af de civiliserade regeringarne, ehuru med andra medel, likväl med i grunden enahanda ändamål, är en så märklig företeelse i försynens stora plan, att man älskar att låta den stå fram öfverallt, der man ännu kan frestas till omfattande af den bedröfliga för: ställningen, att folkens framåtskridande i sjelfmedvetande och sjelfstyrelse, frihet och bildning äro oförenliga med regeringarnes sanna och väl för stådda intressen, och att dessa skulle bättre skyddas af privilegier och korporationer. Denna föreställning tyckes likväl beklagli-js ven vara ett kardinalfel hos våra konservatister och reaktionärer. En trogen teckning af regeringspersonalen och systemet sedan förra riksdagen skulle ovedersägligt ådagalägga detta, om sådant vore föremål för denna uppsats. Vi måste nu åtnöja oss med en hastig antydning. Vi hafva ofvan omnämnt de tvenne hjeltar från riddarhusets majoritet, som omedelbart efter riksdagen tagit inträde i Konungens v rådkammare. Vi böra ej glömma, att äfvenn den biskopliga prelaturen gjort sig förtjent af!g någon belöning för trogna tjenster. d Ända från den 8 Mars 1844 hade det om-! talats såsom en antagen grundsats, att en prest ? icke lämpligen ansågs böra ega någon plats k vid ett rådsbord, der den store Gustaf Adolf, 2 hierarkicns väldigaste motståndare här i landet, en gång fört ordet. Denna grundsats I hade jemväl varit följd under hela den förflutna perioden af 1809 års statsskick, med? ett enda undantag för numera biskopen Heurh in, som under konung Carl Johans sista re!! geringsår förestod ecklesiastikdepartementet,8 nen som ett par månader efter Konung Oscars k ippträdande på thronen, derifrån endtlediga1es och fick till efterträdare majoren och svärdsordensriddaren Silfverstolpe, som i statens sl tjenst icke beträdt någon annan bana än den militära. Detta val, — i öfrigt uti många hänjti ;eenden rättfärdigadt af särdeles lämpliga egenaf skaper hos denne minister för embetets mångli idiga verksamhet och isynnerhet af den värme si ch det upplysta nit, hvarmed han under sin ti örvaltningstid omfattade den vigtiga undervisst ingsfrågan, — tycktes väl eljest temligen tydti igt angifva, att den nya regimen icke erkände V chofvet för presterskapet att hafva någon särm kild representant vid rådsbordet och att dengi ille på ett slående sätt låta förstå att manP! oke ens i s. k. kyrkliga angelägenheter äm-h ade ställa sig under prelaturens fingervisning. ki a, då vid 1848 års totala ministerförändring, ha n ny ecklesiastikminister blef ifråga att väl-til as, lärer den förnämsta invändningen mot detto t några för bildandet af den nya ministeren Ulkallade liberala ledamöter framställda för-sk laget om dåvarande professorn doktor Tho-m randers utnämning till denna plats varit den, tt hr doktorn tillika innehade ett prestembete; hv varföre företrädet då gafs åt en vida yngre, Pr statsvärf fullkomligt oerfaren filosofie pro-de sor, hvars studier, ehuru utmärkta och vid-ra träckta de voro, likväl aldrig legat åt detge cologiska hållet, och som följaktligen, fastän . åsom representant för ett universitet ledamot fö f presteståndet, dock ingalunda genom sin yttre tällning ingaf något slags garanti för öfverigten af det espiskopala inflytandet. Desto nera förvånande var det utan tvifvel, att nan denne unge, lärde, snillrike och af ung