Aftonbladet – 24 maj 1854, sida 2

ick inn unc Tu go jet erkännande och den vänskap, hvartill de äkerligen äro benägne. Och detta synes änlock nu vara fallet. Den ädle landsflyktingen, prins Czartoryski, var nyligen inom den af de polska emigranerna stiftade literära och historiska polska öreningen i Paris hållit ett tal, som är stäldt ill hans kringspridda landsmän och hvari han ister deras uppmärksamhet på de närvarande händelserna och i det mest upphöjda språk påminner dem om deras fosterjord, deras live danden, deras förhoppningar och deras pligt att att hålla sig beredda för att gå framtiden till möte och att ännu med lugn underkasta sig den pinsamma väntan som så länge tryckt dem. Han yttrar, bland annat, om det närvarande kriget: Detta krig kan sägas hafva en väsentlig olikhet med nästan alla hittills företagna krig; det är ett krig för principer, för rena, oföränderliga, heliga principer, för just de principer hvilkas brottshga våldförande gjorde vårt eget Jaods undergäng. Kriget är företaget för att skydda den svage emot den starkes väld; för att stäfja en materiel styrka som trampar under fötterna nationernas rättigheter och säkerhet; för att betrygga sjelfva grundvalarne för den allmänna moralen och den sanna ordningen mot de elementer som emot de förra visa sig vara af den mest fientliga beskaffenhet. Om dessa principer hällits vid makt under sistförflutna sekel, hade Polen varit räddadt; det kan hvarken nu eller framdeles frälsas utan genom dem. Detta enda faktum, att jordens två mäktigaste och mest upplysta folk gripit till vapen för att försvara dessa principer, innebär, i viss mån, hopp om en mer eller mindre aflägsnad seger äfven för vär heliga sak. Ty, huru stor makt som de två i en så ädel allians förenade folken än ega, sä finnes den dock icke ute slutande i deras omätliga materiela resurser. Det som framför allt annat gör deras makt oöfvervinnelig, det är den klara rättvisan bos den sak de beskydda, det är den oförlikneliga rättskaffenheten i deras afsigter, det är slutligen den djupa klokheten i deras beslut. Kan man väl tvifla på deras uthållighet att fullfölja den ärofulla bana som de hafva valt? Kan man väl frukta att de skola afstå frän att fullständiga sina ansträngningar genom en handling som kunde försäkra dem om det nyttiga resultatet af sam ma ansträngningar ? Prins Czartoryski öfvergår derefter till en framställning om åtskilliga detaljer rörande bildandet af en polsk legion i Turkiet. Han omnämner att planen derom lifligt omfattats af de kringspridda polska emigrauterne, och vederlägger falska rykten som utkommit om detta företag. För närvarande hade blott två högre polska officerare blifvit anställda vid turkiska armåen i Asien, och andra polska officerare, af alla grader, som prinsen, på Portens begäran, afsändt till Orienten, hade ännu icke blifvit anställde vid nämnde armå. De uppehålla sig på sin nya plats, i afvaktan af händelserna. Några af dem ha, af egen drift, ingått i den nybildade turkiska kossacklegionen. Efter de förklenande sägner som man härom sökt kringföra, hade grefve Zamoyski, oaktadt han qvarhölls i Paris af en svag helsa och dyrbara familjeintressen, begifvit sig till Konstantinopel, hvarest han, i egenskap af tolk åt de polska angelägenheterna i Orienten emottagits med synnerlig välvilja så väl af ottomanska styrelsen, som af de vestra makternas ambassadörer. Om underhandlingarne i Konstantinopel, angående polska emigrationens uppträdande i kriget, yttras derpå af prins Czartoryski: Om detta ämne ha mänga öfverläggningar egt rum i Konstantinopel. Slutligen, sedan Porten erhöll underrättelse om de vestra makternas krigsförklaringar, trodde hon sig kunna tillsäga grefve Samoyski att stunden för utförandet af den tilltänkta planen om uppsättande af en polsk legion syntes hafva kommit, och hon uppdrog åt honom att organisera och anföra dessa trupper. Detta beslut rönte ingen bestämd opposition i Paris eller i London, och det gjorda valet godkändes af de båda 1egeringarne. Men oaktadt de lemnade ottomanska styrelsen fullkomlig frihet att handla i detta fall, ville de, under närvarande omständigheter, icke direkte hafva någon medverkan i utförandet. Dei tycktes då att frägan om den polska legionen skulle blifva afgjord i Konstantinopel, när de senaste underrättelserna derifrån gåfvo vid handen, att turkarne sjelfve, just då de voro färdige att fatta beslut om legionens bildande, hafva änyo uppehållit detsamma genom förslag att åt en polsk trupp gifva benämning af fremlingslegionen. Saken är således för tillfället uppskjuten, och händelserna upprepa änvo hvad de sä ofta gjort: Vänten; ögonblicket skall komma; det är nära, men det har ännu icke kommit. Den högt aktade landsflyktingen slutade sitt tal med en öfversigt af diplomatiens oförrätter emot Polen, men han uppmanade tillika sina landsmän att sätta värde på de vestra makternas uppriktiga och rättskaffens politik, som icke tillät dem att genom falska förespeglingar locka de polska emigranterna till bataljfälten, utan behandlade dem såsom ett folk, hvars lidanden och öden förtjente ett grundadt deltagande; ett folk, gom de icke ville uppehålla med osäkra förhoppningar eller blottställa för deras enskilda nytta för ögonblicket. Hans sista ord voro: Förloren icke modet. Det är bättre att bero af en uppriktig och rättskaffens ledning än att läta smeka sig af bedrägliga löften. Hvad menniskorna tro vara omöjligt, hvad de icke sjelfva våga företaga, kanske medföres det af den storm, som hvilar hotande öfver Europa, af dessa oförutsedda händelser, som, med Försynens hjelp, möjligtvis ieke skola vara 0ss ogynsamma, om vi visa oss värdiga dess beskydd. Skall Österrike, om det, såsom åtskilliga anledningar låta ana, slutligen bestämmer sig att i förening med vestmakterna draga svärdet för rättvisan i Europa, och således uppträder för att gifva en ny och fastare grundval åt sitt eget skakade välde än den som de moskovitiska bajonetterna nyligen varit så hjelpsamma att inpassa, då äfven besluta sig till att åt derna rättvisa hembära offret af ett nytt Polen? På denna fråga finnes väl ännu —mMm 0. O Am mm — AA FÅ — — — TA NR RE TV Mac a pt cl Att börja med gick allt bra; Charles brast ej i skicklighet och en viss grad af flit; Emily skref gladt om sitt nya lif. Hon var ) vänligt emottagen, väl behandlad, och ansågs jsom en vän af familjen. Icke heller längre ) I fram tycktes erfarenheten minska hennes tillt I frodaegtälleltsa Han oiarde haekantzekan med