Aftonbladet – 23 maj 1854, sida 2

de dem, hade de blott tvenne. barn, en gosse och en flicka, kallade Charles och Emily; två de älskvärdaste varelser jag någonsin sett! Som min vän ansåg det vara något tidigt för ett besök, hade vi dröjt, under dylikt samspråk, mera än en timma på kyrkogården, sittande än på en grafsten, än på en af de ramlade kolonnerna, ömsom nyfiket forskande bland: de skulpterade fragmenterna, som lågo krinspridda på marken, ömsom blickande öfver häcken in i den lila trädgården, hvars grind låg alldeles tätt bakom tornet. Som morgonen var varm stodo alla prestgårdens fönster öppna och jalousierna voro nedfällda; vi hade ännu ej sett någon varelse röra sig der, och höllo just på att undra huruvida vi ännu skulle kunna våga oss fram till porten, då ljudet af en aflägsen musik nådde våra öron. Hörp, sade jag, huru skönt! det var det enda som fattades, för att fullkomna detta ställes tjusningskraftv. Det är militärmusik, tror jag, sade mrs Markham; som du minnes så passerade vi förbi kasernen innan vi kommo till värdshuset,. Allt närmare och närmare nalkades tonerna, högtidliga och långsamma; man hörde tydligen att de måste komma från den gröna gatan som ledde omkring fältet, hvaröfver vi hade kommit. Tyst, sade jag, läggande min hand på min väns arm, och en känsla af tyngd kom öfver mitt hjerta. Hör du ej, det är dödsmarchen ur Saul de blåsa! Hör du ej de förstämda trummorna — det är en likprocession, men hvar är grafven? Der,, sade hon, pekande på en plats tätt under häcken, der man uppkastat jorden; men sjelfva grafven hade man täckt med några bräder, troligen för att förekomma det någon skulle kunna falla ned. Det är få ceremonier i lifvet, på en gång så rörande, så uttrycksfulla, så sorgliga, och likväl så sköna, som en militärisk begrafning. En vanlig begrafning, med den tunga likvagnen med sina fjädrar, den utstyrda betjenin