Aftonbladet – 19 maj 1854, sida 2

— Såsom bekant är, har kongl. Svea hoftt för närvarande under behandling ett relionsmål mot 7 qvinnor, som öfvergått. till mersk-katolska bekännelsen, och som en dagarne vänta sin dom, lydande på landsykt. Detta upprörande mål har varit länge ch flerfaldigt behandladt af utlandets förnäma tidningar, och en utrikes vistande landsan har nyligen tillsändt oss en skrifvelse, vari han på följande sätt resumerar omdöena i några franska tidningar. Hr redaktör! Ehuru den europeiska pressen på ednare tider varit mer än eljest upptagen af de vigiga tilldragelser, som betecknat början af detta år, ar den likväl under loppet af sistlidne Februari och Mars månader ned en särdeles utförlighet redogjort ör en svensk rdigionsprocess, anställd mot sju qvinor, som af hr idvokatfiskalen af Billbergh tilltalats ör öfvergång til den katolska läran och mot hvilka, ill följd deraf, yrkats landsfiykt och förlust af arfsätt. Denna qusi-brottmälshistoria har sålunda vunnit ett uppseende, som hvarje svensk, öm om sitt lands rykte, skule önskat mindre. Utan afseende på religiösa eller olitiska skiljaktigheter, har den utIändska pressen betraktat denna religionsprocess såsom ett släende bevis på religiös intolerans och med anledning deraf anställt jemförelser mellan Sverge å ena sidan samt Spanien, Portugal och Italien ä den andra, jemförelser, som ej utfallit till vär fördel. Att katolska blad sett sig föranledda att bryta stafven öfver oss, borde måhända mindre förvåna oss, men i lika skarpa ordalag: har pressen i England och i det protestantiska Tyskland gjort detsamma. Jag tar mig friheten bifoga, för införande i ert aktade blad, nägra utdrag ur de förnämsta af den franska protestantismens organer, på det den svenska allmänheten ej må vara okunnig om de väl stränga, men tyvärr grundade omdömen, som med anledning af vär intolerans drabbat oss. Så yttrar LEsperance af den 16 Mars: Viskulle knappt kunna uttrycka den smärta, blandad med sovilja, hvarmed vi läst ansvarspåståendet af den svenska allmäna äklagaren. Detta faktum, värdigt medeltiden, äerflyttar oss flera sekler tillbaka. Liskasom vi hafw tagit i försvar protestänterna Madiai, sförföljda i Tseana, likaså tveka vi ej att fordra samvetsfrihet för katolikerna Madiäi, förföljda iSveprige. Vi vilja att man må ega frihet att i Sverige söfvergå till katolicismen, likasom vi yrka frihet att i Toscana eller i Frankrike öfvergå till protestantis;men. Om Sveriges regering ej erkänner denna Ågrundsats, kommer den protestantismen att rodna in för verldens ögon. Det är ur sådan synpunkt vi 2 med all den kraft, hvaraf värt upprörda inre är mäktigt, brännmärka den svenska åklagarens påstående, t; vhvilket, säson vi hoppas, under påtryckningen af -J allmänna tänlesättet i Sverige och Europå, ej kom l omer att gå i zerkställighet., Uti ett numner af samma månad yttrar Liem: Sverige. Afszyvärd intolerans. Med blygsel och smärta se vi i Sverige allmänna äklagaren anklaga sju qvinnor för öfvergång till katolicismen och mot -ldem yrka landsflykt, enligt en lag af 1686. Dessa I ohyggliga lagar äro i sjelfva verket icke annat än I sqvarlefvor af den gamla katolska lagstiftningen, men sSveriges ära fordrar ovilkorligt deras snara och fullständiga afskaffande, så framt j protestanterna i shela den öfriga verlden skola se sig nödsakade att förneka all förvandtskap med den konseqventa exelusivism (det franska ordet har ej något motsvarande i värt spräk), som i Sverige inkräktat protestantismens mimnD., Slutligen läes i Les Arehives du Christianisme för den 11 i amma mänad, med anledning af ett yttrande om Srerige af abbe Migne i en katolsk tid skrift: Kraftigare äv vi sjelfva kan ej abb Migne sbrännmärka dylika handlingar; de äro en skamfläck för Sverige och skulle vara det för protestantismen, som denna ej med all kraft ogillade den. De blad, hvarur ofvanstående citater hemiats, åt ojuta i hela den protestantiska kristenheten ett lika stort som rättvist anseende. Utrikes vistande Svensk.