Aftonbladet – 17 maj 1854, sida 2

Hvad är det, som binder mig här? En ed... fasansfull ed, som jag svurit vid min själs salighet, och som jag icke vågar bryta, emedan himlen skulle förskjuta menederskan ! Så måste jag då dö här... på denna främmande kust... hjelplös, öfvergifven, vidt skiljd från dem jag älskar... från honom, som räddat mig undan synd och skam, som varit solen i mitt lif... mina tankars, mina drömmars afgud. Jag skall aldrig återse honom mera... Hafvet,... det omätliga hafvet svallar emellan oss... Jag skall aldrig mera höra hans älskade röst... aldrig... aldrig mer!... Och Cecilias tårar föllo på den hvita lintygsärmen, som framstack under den röda spensen, hvilken omslöt hennes smärta och smidiga vext. — Hvarför gråter du, mitt stackars barn? — sade plösligen en mild qvinlig stämma helt nära henne. Vid ljudet af denna älskade, aldrig förgätna röst spratt Cecilia till, och upplyftade sitt hufvud. Framför henne stod ett medelålders fruntimmer, med en gosse, som tycktes vara omkring fyra år gammal, vid handen. Cecilia sprag upp med ett rop af öfverraskning och glädje. Ack! kunde hon väl någonsin glömma dessa sköna, ädla, .af den renaste qvinlighet besjälade drag, som tillhörde hennes förra matmor, Mathilda Loos? I den första öfverragkningen hade Cecilia varit nära att störta till detta hjerta, som redan i hennes barndom omfattat henne med en moders ömhet... Hon utsträckte armarne... men plötsligen lät hon dem åter sjunka, medan dödens blekhet höljde hennes kinder. Den fruktansvärda ed hon svurit, att aldrig förråda sitt namn och sina öden, trädde hotande fram för hennes minne, Cecilias hufvud svindlade... hennes hjerta klappade våldsamt. Hon fick då ännu en gång återse den älskade, som hon så länge trott vara död. Men hon fick icke gifva sig tillkänna... icke trycka hennes hand, icke fukta den med kärlekens och tacksamhetens tårar. Mathilda Loos hade bibehållit sitt utseende nästan oförändradt, och Cecili hade derföre vid första ögonkastet igenkänt henne, utom det att hon aldrig kunnat förgäta denna röst, med dess så egna milda och behag