Aftonbladet – 12 maj 1854, sida 2

a es oe . gränsen. (Från Aftonbladets korrespondent.) Vid Torneå elf den 3 Maj. Jag har med flit dröjt ett par postdagar ned afsändandlet af detta mitt första bref, för utt under tidem bättre rekognoscera den terräng, som är att anse såsom mitt blifvande arbetsfält i alfseende på denna brefvexling. Fältet är, eller synes åtminstone ännu för närvsrande, mera. ofruktbart än ni torde hafva anat, när ni gaf mig uppdraget att här söka plocka några :frukter för edra läsare. Hvad Jag funnit, skall jag emellertid troget meddela er, äfvensom dermed allt framgent fortfara, så vidt någonting här förspörjes som jag anser kunna vara af intresse för er eller allmänheten. Gränsboerna här i trakten känna i allmänhet högst obetydligt af hvad som passerar i södra Finland., än mindre i det inre af Ryssland; och det lilla de veta, äro de tropligtigast måne om att dölja icke allenast för främlingar, utan väl äfven för hvarandra inbördes. Sällan får man höra någon finne, som är hemma på östra sidan om elfven, och aldraminst någon tjensteman yttra något enda ord rörande politik. Anledningen synes i allmänhet vara en helig bäfvan att plocka af den förbjudna frukten på kunskapens träd, och särskilt kos dle sednare en sträng instruktion att föregå det: öfriga folket med exemplet af blind undergiffvenhet. Nästan det enda, som man af den sednare klassen får höra, om man vänder talet åt politik är: Pappa Nikolaus är nog karl för att styra och ställa allt på bästa sätt; eller något dylikt. Pappa Nikolaus omtalas på sådana håll alldeles som en andra försyn. Allmänt benämnes han Pappa, likasom då små barn tala om sin pappa, ett bruk som ryssarne lära hafva gemensamt med kineserna, och som man vant angelägen att äfven göra gängse i Finland, ej mindre än i alla andra delar ef det heliga riket. Äfven småstädernas borgare föra samma språk, åtminsione i sällskap med främlingar. Men att detta härrör mera af konvenans, än af öfvertygelse, är mer än sanonolikt. Följande torde i detta afseende kunna tjena till någon ledninjg för omdömet. En resande, hvars öron fylldes med dylikt snack i ett större sällskap af välmående handlande i en stad i södra Finland, ställde under hemgåendet i sällskap med en af gästerna, till hvilken han stod i ett närmare förhållande, en allvarsam fråga till denne, huruvida allt detta skryt med belåtenheten vore uppriktigt menadt. Svaret blef ett smölöje och en vink, att dels modet, dels egen säkerhet och beqvämlighet gjorde denna jargon till en Jika oumbärlig artikel i sällskaper, som den viftade solfjäderm var för fordna tiders styfkjortelsdamer, nemligen för att gifva sig air och för att reda sig undan både solljus och — förföljelser af yrfän. Samma bruk att höja pappa till skyn och lofsjunga allt, som rörer styrelsen, inpräglas äfven i allmo;en på landet. Så hörde samma resande till sn förvåning, vid den till staden närmaste gästäfvaregården, af en tillfälligtvis samlad större hop allmoge blott lofsånger i samma tonart, om allas belåtenhet. Illusionen betogs honom likväl straxt derpå, i det att hans skjutsbonde, då de som nappast lemnat gården, på den resandes tillfrågan om alla dessa belåtenhetsyttringar gingo af hjertat, svarade med en betänklig hufvudskakning och försäkran, att folket i hans ort visst ej hade stort skäl att prisa och lofva, men att de för närvarande funno det vara ett beqvämt och nästan det enda möjliga sätt att släppa tungan lös, till dess f— , hade tagit länsman och många med honom. Ni finner, att under dylika omständigheter några fullständiga och fullt tillförlitliga notiser ifrån Finlind i dennaXaflägsna ort ej stå att erhålla, helst man också i Finland väl aktar sig att ned posten befordra politiska underrättelser, äfven af minsta vigt. Detenda man kan erfara, skall ske genom muntliga notiser, som gå tillfälligtvis med resande, men just derfire äfven äro dels sparsamma, dels ofta på :tt eller annat sätt vanställda. Af en nyligen från Petersburg hit anländ svensk, som der flere år varit bosatt och hvilken i likhet med många andra för tre veckor sedan derifrån utflyttat i anledning af de oroande krigsryktena, hörde jag här om dagen berättas, att Petersburg hvimlar, som man kan vänta, af oräknelig militär, och att, som han der hade bott i närheten af jernbansstationen, han hade haft tillfälle att se, huru med hvaje train muschiker kommo lasstals, urlassade och genast på stället rakades för att leverers till soldatexercisen. På den ögra sidan on Newa, der fästningen ligger, och hvilken til stor del är bebyggd med trähus, nedrefvos ännu under hans vistande der alla stenhus, deribland många sköna 6 å 7 vånningars, för att, såsom han förmodade, ej lemna något värn åt fienderna i händelse af ett försök af dem mot den sidan. Tonen bland ryska befolkningen i Petersburg, som i fråga om ett krig med England och Frankrike till en början hade utmärkt sig genom öfvermod och stolt förakt för dessa makter, hade småningom blifvit mera nedstämd och bekymrad, allt efter som krigsfaran närmade sig. Bland handtverkare, isynnerhet de ringare, hade de stora utflyttningarne af de förmögnare redan förorsakat mycken arbetslöshst och förlust. På Kronstadts ytterligare befistande hade ifrigt arbetats. Vintern igenon hafva soldater varit sysselsatta att ditsläpa på isen kanoner, hvarmed alla möjligen passande ställen efter stränderna och eljest öfverallt äro späckade. Vid farleden förbi Kronstadt är gent emot fästningen sedan ett par år på ett grund en stark skans uppförd, som betydligt försvårar möjligheten att forcera inloppet derförbi till Petersburg. Passagen fram till hufvudstaden kan för öfrigt, såsom bekant är, ej befaras af större fartyg än 6 fott djupt gående, och på sin höjd af 8 fot gående, då det är ovanligare uppsjö. Kronstadts inviånare skola hafva fått tillsägelse att vid första anmaning allesammans bortflytta. — I det inre Finland, hvilken väg den resande hade tagit på resan till Uleåharar mar Allt tuct nARAh stilla AAA ägs