Aftonbladet – 12 maj 1854, sida 2

ett ypperligt sitt af hr Dahlqvist, som visade sig ha fullkomligt identifierat sig med den karakter han hade att framställa. Denna okufliga sjelfständighetskänsla, detta stolta sjelfförtroende,, denna för det sköna, det höga glödande själ, som den store florentinaren i si: egen lefnacdsteckning framlagt för efterverlden, de framstodo här lefvande och sanna i sina finaste myanseringar, sammansmältande till ett harmomiskt och angenämt helt. Då vi tillägga attt öfriga roller voro väl fördelade och utfiördes väl, måste vi dock särskildt nämna fru Bergmansson, som spelade hertiginnan dEtampes, Frans I:s favorit, på ett särdeles utmärkt sätt, och hr Jolin, som uti sin framställning af den förrädiske Pagolo, en af Benvenuto Cellinis elever, gaf ett nytt prof på det genomförda studium han egnar sina roller, och på sin för hvarje ny roll alltmer framträdande mångsidighet. Stycket rönte ett förtjent bifall. Hr Dahlqvist framropades vid representationens slut.