Aftonbladet – 11 maj 1854, sida 2

— Hvart tog hon väga? .:. hvar är hon? — utbrast öfversten. — Hvem? — Friherrinnan von Duvald... — Dn vet således? ... — Jag vet allt. Fort, för mig till henne. — Omöjligt! Hon är försvunnen. Hvarför höll du henne icke qvar? En skönhet som hon, af första rangen, återkommer icke tvenne gånger . .. Låt vinet trösta dig. — Ja väl... låt oss dricka — utbrast Stobåe häftigt — dricka till dess minnet förgår, till dess förnuftet försvinner . . . Ja, låt oss dricka... för att glömma trolösheten, förräderiet, brottet! Ha! det läskar dock... det läskar... Han stödde sig vacklamde vid Kilstedts arm, och lemnade dansalen . . — Min vagn — befallde öfversten den bugande lakejen. — Men fort! I sin singkammare satt samma afton den beklagansvärda öfverstinnan Stobåe, vakande öfver dottersonen, som hade råkat ut för en af dessa barnsjukdomar, hvilka visserligen icke äro farliga, men hvilka likväl alltid upps väcka bekymmer i ömma modrens eller vårdarinaans bröst. Ute skakade stormen trädens kronor. Natten var mörk och dyster, dyster som den stackars gum själ. Lifvet förekom henne så tomt, så glädje nes make älskade henne icke ... skulle aldrig m ska henne. Han gjorde sig knappast mera någo! att dölja den afsmak, det fförakt hon väckte hos Hennes tårar strömmade, diå hon tänkte på for liga dagar... på de första två åren af deras g då öfversten i sin makas trogna famn nedlagt all sin bekymmer . . . då han vid hennes bröst sökt den ena hamnen undan de politiska stormar, som skakade lus själ och de förföljelser; som hans fiender anstiftaie met horiom . .. Nu var allt dettå förbi. Öfversten gick c:sam, dyster... tärd af den djupaste melancholi, uti: att