Aftonbladet – 6 maj 1854, sida 2

Spelarne, vare sig maskerade eller omaskerade, syntes honom likna spöken, med stirrande ihåliga ögon. Han ryste, men kände ändå en viss vällust i att blanda sig i etta sällskap. Stobee förföljdes af otur. Det ena guldstycket efter det andra vandrade ur hans börs. Detta retade honom, serdeles som han såg att Kilstedt vid andra ändan af bordet åtföljdes af en beständig medgång. Plötsligt uppslogos dörrarne till rummet. Frasandet af siden hördes. Alla spelarne vände för ett ögonblick sin uppmärksamhet deråt, och Kilstedt lemnade hastigt sin plats, för att gå den ankommande till mötes. Det var en orientalisk furstinna, uppvaktad af tvenne slafvar af moriskt ursprung och klädd i den dyrbaraste och smakfullaste kostym, som nu inträdde i rummet. Sjelfva de mest passionerade spelarne glömde för ett ögonblick sin sysselsättning. Allesammans uppstego och helsade henne med en djup bugning. — Jag ber mina herrar, återtagen er sysselsättning, — sade hon med tonen och värdigheten hos en drottning. — Låt mig icke störa er. Det roar mig blott att för nga ögonblick betrakta lyckans omvexlingar vid ert bord. Kilstedt hade återtagit sin plats, sedan han obemärkt hviskat några ord i den furstliga maskens öra. Efter några ögonblick gick Hon och ställde sig bakom öfverstens stol. Stobee harmades allt mer öfver sin otur. Han fördubblade, tredubblade sina insatser, men tappade ständigt. Slutligen lade den maskerade damen sin hand på hans axel. — Ni har otur, vackra mask, — sade hon. Öfversten eteg hastigt upp från stolen. — Ni har rätt, min nådiga — svarade han med en artig bugning. — Det är icke värdt, att jag fortsätter längre. Åh jo, försök ännu en gång. Se här, tag detta ouldstycke — hon räckte honom ett sådant — det skall ringa er lycka. Ni kan låna det för ro skull. Men ikta er att hålla på kungen... Då är damen trognare. — På ert ord då, vackra mask — sade öfversten, i let han mottog guldmyntet. — Jag vill försöka ännu Nn gang. Och — besynnerligt nog! turen syntes helt och hålet hafva vändt sig. Det såg ut som hade den österändska furstinnans mörka, blixtrande ögon förmått in