Aftonbladet – 3 maj 1854, sida 2

på morgonen den följande dagen i det inre af de båda rum dem hon bebodde derstädes. Uppkrupen i ett hörn af soffan och med de små snöhvita fötterna instuckna i ett par tofflor af finaste sammet, samt de sköna formerna insvepta i en vid morgonrock, sysselsatte sig den f. d. favoriten med läsningen af ett bref som nyligen anländt från hufvudstaden. Detta bref tycktes göra ett mäktigt intryck på henne. Man såg tydligen af de sammanbitna läpparne, de konvulsiviskt knutna händerna, den våldsamt vaggande barmen, att en häftig och rasande vrede lågade inom henne. Hennes ansigte var blekt och vanstäldt, hela hennes kropp skälfde liksom af en frossa, och hennes ögon, då de stundom lyftades från papperet, sköto blixtar af hat. — Jag skall hämnas, — mumlade hon mellan tänderna, — hämnas på dem allihop... på honom den narren, som öfvergifvit mig, som bortkastat mig, lik en utkramad citron den man icke mera behöfver, på Emerentia, den listiga ormen, den hycklande förräderskan, som bidragit att störta, att förråda mig, och som nu, utan att jag bedt henne derom, roar sig med att skrifva bref till mig... bref, i hvilka hvarje ord är ett dolkstygn. . . Hon återtog läsningen af skrifvelsen, som bland annat innehöll följande rader: — Min söta Regina! Döm om min förtviflan, min tröstlöshet . . . ingenting kan vidare förmå F. att ändra beslut... Hans vrede hvilar tung öfver dig, min bästa vän. Jag har begagnat alla möjliga vapen till din fördel... jag har föreställt honom din skönhet . han säger, att den håller på att blomma ut... din trohet... han svarar, att den icke varit stark nog att genomgå eldprofvet. .. din tillgifvenhet och dina tjenster . .. och han bedyrar mig, att alltsammans endast varit följder af din egen fåfänga och ärelystnad. Du har i vårt fattiga Sverge velat spela rölen af maitresse absolue å la madame Maintenon!..-. ack mitt kära barn, du borde insett att sådant icke duger. F. är ledsen... han börjar bli ledsen vid allt ... Men en nyhet kan jag dock omtala, som torde intressera dig. En ung sextonårig fröken Taube — skön som dagens Aurora — har gjort sitt intåg vid hofvet. Du skulle sett, huru våra öfriga strålande stjernor bleknade vid hennes ankomst. Hon är nu centralsolen. F. blef först solblind, men har sedermera vågat närma sig. Din gamle