Aftonbladet – 28 april 1854, sida 2

769 VOM UV Vg således beskedligt gå detsamma förbi, efter 1:mo ået icke angår dem och 2:do jag på min heder lofvar att ett sådant förbigäende icke det ringaste skall störa sammaschanget med hvad som följer i nästa kapitel. Hvad ser jag? Tittar hon icke ändå hit, min högtärade mamsell? Jag kunde väl tro det. Nå, nå, skyll sig sjeif för hvad hon får se och höra, och lofva sedan att aldrig göra så mer. Och nu till en sak, som ligger mig ömt om bhjertat. Jag bönfaller hos eder, högvälborne och välborne herrar grevar, friherrar, riddersoch adelsmän af alla grade och vilkor på denna usla planet och på jalla andra atwt j icke illa upptagen ett uttryck, som jag haft i nyssföregäende kapitel, och hvilket någon bjand eder måhända skulle vilja tyda såsom en förolämpning eller rentaf ett ingrepp i de adeligas särskilda privilegier. Jag besvär eder vid allt hvad heligt är, att icke tilltro mig nägon så brottslig afsigt. Visserligen har jag haft den obetänksamheten (som af en sträng granskare inom edert stind till och med torde anses såsom en oanständighet) att tala om min stamfar — liksom ena plebej kunde ha någon stamfar, denn: de adeliges uteslutande förmån, och hvars ägande ärså dyrbar: för hvarje fullblodigt hjeria; men jag ler eder att icke fästa nägon vigt vid detta ord, som endast yttrades i förbigående, och hvilket jag nu, för att gifva eder all möjlig upprättelse, är sinnad att högtidligen äterkalla. I Väl har jag en och annan gäng enfaldigt nog undrat, huru. jag kommit i verlden utan det biträde, som en stamfader gemenligen anses göra i fråga om ätteläggarss tillkomst ; men detta är, såsom sagdt, en lika enfaldlig som fåvisk undran, hvilken det vore både synd och skam att icke med all gevalt söka I stäfja. Mä jag i stället, med handen på hjertat, förklara — och må denna min högtidliga förklaring anises såsom en nöjaktig satisfaktion — må jag förklara, ehuru mycket det än svider att sjelf omtala sin I uselhet, at jag icke har någon stamfar. Nej, ätteI lägg af er urgammal familj! märk min rysliga lott. j Om jag är gär igenom hela listan af Stritsarne, mina j förfäder, inda till honom som brukade tituleras för farbror af er stamfars farfar, så, förbanna mig, det :finves någon enda som äger dena minsta rätt att afen Jtacksam ättling kallas för stamfar: hvilket jag för öfrigt säger med all respekt för mina vördade förfäI ders fruar i alla generationer. Aren j tillfredsställde af deppa förklaring? O! 13ten mig hoppas det. Nu äte sicde visserligen att äfvenväl bedja om tillgift för det jag icke blott t mig ad tala om min stamfar, utan till på köpet titulerat honom för salig — em distinktion, som alltid kan vara osäker nog för hv:em som helst och åtminstone icke borde obetingadt få tillimpas på en ofrä!st person; men dä, såsom jag förut visat, någon stamfader aldrig existerat, så förfaller frågan om saligheten af sig sjelf. Dessuom, väl och högv:!borne herrar! hvad betyder Jen smula salighet mer eller mindre, endast de adeliga privilegierna exe förnärmas? Ett stycke längre fram, då kaptenen i adertonde kapitlet skall tala om hvad som hände en vacker sommarafton är 1854 (betecknande årtalet på det vanliga hemlighetsfulla sättet med stjemnor), gör han en af sina icke sällan förekommnande afvikelser från det började ämnet, för aatt låta oss veta, hvarföre siffrorna i och 8 sålunda blifvit dekorcrade,. Man erfar härwid i förbigående, att Christ.an Strits icke allenast är en välbeställd gift man, uten ock sedan öfver år och dag smakat fadersglädjen. Pet är i sammanhang med denna vigtiga upplysning som han tillika af ofvannämnde anledning meddelar följande: Vigtiga rön rörande barnauppfostran. På sistone ordenskapitel, med utnämning af riddare, samt dessas högtidliga dubbning. Nå väl, min läsare, jag vägar taga för gifvet, att du har dig bekant, huru långsamt och endast gradvis de menskliga anlagen utvecklas genom uppfostran. Det bör då icke förefalla dig oväntadt, om jag säger att min hoppfulle son vid ett ärs ålder ännu icke ens lört sig att rätt skilja mellan det torra och väta elementet, åtminstone ej så mycket, ait han till dato med något slags noggrannuhet förstätt att iakttaga hvad som bör vawa torrt och bör vara vått, utan belt amfibiskt sarmanblandat bida delarna; hvarom bemälte ungdoms, sivarlikt konung Davids, fuktade nattläger lemnat de cotvetydigaste vittnesbörd. Nu har det likväl händt sig så väl, enligt detta ögonbii nvlupen rapport, att yoglingen sistförlidne natt för första gången bevisat sig hafva kommit till den mograd i utveckling, att han icke längre på besagde ställe på besagde sätt sammanblandat besagde elementer; och cke detta min lilla sons framsieg på uppfostringens bana en billig anledning till fröjd och garmman för fadershjertat ? Jo, i sanning är det så; och sä sannt jag heter Christian Strits, skall dagen på ett värdigt sätt firas. Lät se! Det vore ovärdigt, ja rentaf oförlåtligt, om jag vid ett tillfälle, sådant som detta, skulle behålla glädjen för mig allena; och gudilof detia är icke heller mitt lynne, ty jag vill att andra skola glädjas med mig. ten om jaig begagnar en för mig dyrbar anledning till att gifva förtjensten sin belöning, och om jag vid betraktande af de belönades glädje känner mig sjelf lyckligare ... Läsare! du måste icke hafva nägot hjerta i bröstet, om du utan rörelse kan betrakta det skädespel, du här går att bevittna. Säledes utan vidare omsvep till saken. Hvar är mitt ordenskapitel? Jag ämnar bälla ett riddarslag! Träden fram, J som haft den lyckan att göra Eder förtjente af min ynnest! Belöningens dag ör kommen. Hvad det gläder mitt rörda bjerta, när jag tänker på hur pojken ... nej, när jag tinsker på huru J nu omsider hunnit det mel, till hvilket J så länge rastlöst sträfvat! Träd fram, aktningsvärda Etta, du loyautens trogna sinnebild — rak, styf och tunn! Träd fram coch emo:tag den b du så väl förtjenat, och gläd dig i all sdagar ät deita prof på mim välbevågenhet! Se så, var inte blyg, din sakramenskade dumma ziffra! Tag stjernan och slit henne med helsan! HKätt si! Jag dubbar dig. Var värdig! Dernäst, du underdånighetens värdige reprereniänt, — du ros utan taggar, mot hvilken j aldrig stött eller särat etv lillfinger — med din välsvarfvade utsida och din il du, som är lika god, autingen d ö eller beneni vädret — du, hv af ett gångjern, till hälften -ut: emot din stjerna och käng henne person, der du tycker din mesia iör 2 eutrerad! Du är värdig! Jag dubbar dig. Var värdig! SS enighet, s m undertårar betraktar denna röranda ceremoni, se och lär, hvarthän den ssnna förtjensten dock omsider leder! Nittonde Kapitlet. Häftigt missnöje förspörjes i början från de förbigångnes sida; men stillas mot slutet genom klingande framtidslöften. Hvad bebsgas? Skall jag icke få lof att sluta en g!ädjeoch högtidsdag, utan att höra knot och missnöj Är det Tvåan, som brummar? — Jag vet det, förträffliga Tvåa! Hvem gär längre än du i fråga om att förtjena en stjerna? Väkt förtjente du en dubb. !stjerna, du dubbelhetens sinnebild! — Hvad s Femman för godt? — Var lugn, du gagneliga cch högtförtjenta Femma! Jag känner alltför väl, uu ofta du, som naturen gjort till uåda, ändock I tit bruka dig såsom jemn. Jag har icke f sett Edra förtjenster. Jag har icke glömt nå enda af mina trogna tjenare. Men tålamod, tälamod! Det är oniöjlgt att utmärka al: rp en gång. Nögot mäste sparas, tills p at säga päppa, — något, tills Lan