Aftonbladet – 28 april 1854, sida 2

LITTERATUR. Kapten Strits märkvärdiga äfventyr under resor på hafvet och i främmande land; berättade af honom sjelf. Första delen. Med ett porträtt af skutan (och en musikbilaga). Sthm 18534. Det är en gammal loflig sed att påskmorgonen väcka dem, som gerna pläga försofva sig och göra dagen till natt, medelst litet ris, förstås i all välmening. Det är detta ris, utdeladt i allsköns :vänskaplighet såsom en för mången sjusofvere helsosam påminnelse att taga tiden bättre i akt, som i vissa landsorter lyckats hos en viss del af menskligheten tillvinna sig den respekt, att det erhållit namn af påskskräcka. Författaren till den märkeliga bok, hvarpå vi här fästa våra läsares uppmärksamhet, synes hafva haft denna gamla fosterländska sed i minnet, då han just i påskhelgen undfägnat allmänheten med förstlingen af ett arbete, som för mången i sanning torde komma att smaka nog snarlikt en sådan der påskskräcka. Mäåtte det äfven göra samma tjenst, — att väcka sofvarena! När dåärskaperna icke mera käuna annan blygsel än den för att blifv då är sat:ren, ja till och med driften, ett tidens kraf. Det synes endast vara på denna väg tom menniskorna sunna bringas till besinnir ng deraf, alt vissa örhi en, uti hvilka de röra sig och hafva r Ise, stå i den mest skärande motsats till förnuftets och en sannare meonsklighets göra sig från de förra, kunna lyckas att närma sig de sednare. Den anonyn re, som här uppträder, rörer sig på satirens ilt med en ledighet och en qvickhet, som öra Kapten Strits Äfventyr till en af vår litteraturs mera sällsynta företeelser och i flera afseenden ställa honom vid sidan af de snillen, som på andra tider och under andra förhållanden gifvit verlden Gullivers Resor och Abderiternas klassiska histor Afven i satirens skärpa ger vår kapten icke Swift eller Wieland efter. Vi skulle för vår del till och med i vissa fall hafva önskat, att hans salt här och der varit något mindre bittert. Emellertid måste man erkävna, att så väl kaptenen sjelf, som hans hederlige barndomsvän Baltzar, äro lika främmande för den cyniska råhet, hvilken eljest alltför ofta plägat utmärka den svenska satiren, som för den kruserlighet, hvilken icke vågar vidröra ömtåliga saker annorlunda än med silkesvantar.