Aftonbladet – 27 april 1854, sida 2

den allsicke den ifrågavarande bestämmelser. AB: anm.) Men att uppfriska denna gamla instruktion och derjemte utvidga den till samtliga kommendantska perna den 14 Mars, för att den 8 April förklara det ogiltig, för Gud vet hur lång tid; har nästan någor likhet med jagtälskande engelsmäns lustiga infall att med stort bryderi och besvär införa räfvar i lån det, för att sedermera ha det nöjet — att skjuta dem För det andra synes det, ätminstone för våra ögon, oförsigtigt och olämpligt att just nu ge en sådan föreskrift som den ifrågavarande, då den så lätt kunde frambringa missförstånd med en af de krigförande makterna och derigenom inveckla oss sjelfva i krig. — Och slutligen är det oss oförklarligt, af hvilken orsat armådepartementets chef har iakttagit en så hemlig hetsfull tystnad om denna sak, då den, såsom mar säger, redan tidigt väckte oro i statsrådet och seder. mera ej blott blef föremål för vigtiga förhandlingar storthinget, utan äfven vällade mycken ängslan ho: allmänheten. Dä ett par ord från honom skulle kunn: ha upplyst sakens sanna sammanhang och att, åtmin. stone så länge krigstillståndet varade, någon grund till ängslan icke funnes, förekommer det oss helt be. synnerligt att han låtit allmänheten ängsla sig, stor. thinget rädslå och sina egna kolleger, efter hvad ryk. tet säger, protestera eller reservera sig, alltsamman: rörande något, som han ätminstone från sin stånd. punkt måste betrakta som en bagatell och som i alls fall icke var värdt så mycken tidspillan. Christianiaposten agerar beskedliggörare och menar, att sedan de farhågor, som denna bestämmelse framkallat, äro skingrade, bör man lemna hela denna sak i ro och icke mera röra i densamma. Bladet tillägger dock till slut: Gör man afseende på de följder, som en sådan bestämmelse skulle kunna haft, måste vi visserligen erkänna, att den var af sådan vigt, att statsrådet borde ha varit hördt, innan instruktionen utfärdades. Juruvida instruktionen var farlig eller icke, tro vi ;mellertid böra bero derpå, huruvida Ryssland, Engand och Frankrike kände och gillade den och detta kall förmodligen för protokollkomitten bli den väsentiga vid afgörande af frågan om det konstitutionella nsvaret. Efter vår uppfattning och de upplysningar, om kommit i dagen, förekommer det oss, att hvad nan i denna sak mest har att beklaga sig öfver är en hemlighetsfullhet, hvarmed man gått till väga. lär gick Storthinget, regeringen och en stor del af olket i orolig ovisshet. Man debatterade och gjorde örfrågningar, men ingen kunde ge något riktigt beked och man måste slå sig till tåls, tills underrätelser kommo från Stockholm. Emellertid gick geeral Bloch med dokumenter i fickan, som om de lifvit offentliggjorda, i väsentlig mån skulle ha lugat sinnena, men som han antingen icke ville eller ke kunde meddela.