Aftonbladet – 25 april 1854, sida 3

af hådar ), beskrifvit sakom på följande sätt: Om vären, i medlet eller slutet af Maj mänad, under saftiden, då barken löper, göras inskärningar i trädet, så högt man kan komma ät, men alltid på trädets södra, eller solsida. Man afflår en 6 qvarters eller 2 alnar lång och 2 tum bred barkremsa, afskär denna tvärt på nedra ändan och sticker der hörnet af en trekantig näfverlapp emellan barken och trädet, i ändamål att mota och samla kädan, som under påföljande varma årstid utspricker och nedflyter efter sårnaden. På detta vis bleekas så många träd som man värtiden kan hinna med, på en af jordegaren anvisad och tillåten skogstrakt. (Härvid anmärkes, att man aldralämpligast borde alltid så behandla hvarje skegstrakt, som ett eller två år sedmare skall användas till kolning, och hvarvid man då borde bruka hvarje träd, yngre och äldre). I Juli ech Augusti månader eller något förr, om sommaren är varm, afmakas kådan ifrän de sårade ställena med ett passande verktyg, samlas och förvaras tills vidare i källaren, så att dena håller sig färsk intill dess att den skall föras till försäljningsorten. Den torra kädan, som om hösten betäcker trädens sårade ställen, får icke afskrapas förrän påföljande vår, då bleckning ånyo företages på samma träd ut med den bleeknivg som gjordes året förut. På detta sätt kan kåda skattas sf samma träd under flera tiotal af år, utan skada för skogens bestånd eller tilivext. Man bar fordom fruktat, och månger fruktar ännu, att kädsamlingen skall verka skadligt på trädens vext; men en längre tids erfarenhet bar, såväl i Sverge som i andra länder, visat hurusom denna industri, äfven der den varit drifven i stort, icke haft nägra skadliga följder, då den varit idkad ordentligt och efter de reglor man derför uppdragit. Träden hafva under fflera decennier blifvit sälonda skattade och derunderfortfarit att i fullt mått tillvexa. När nu en sädian erfarenhet blifvit vunnen i andra länder och mani redan någon tid haft samma erfarenhet i norra delaarne af virt eget land, borde man icke vänta sig rnågon betänklighet i de öfriga telarne af värt vidsträgekta land, utan modigt begagna den ifrågavarande lätt:ta utvägen att skörda en vinst, om hrars välgörande iinflytelse vi här förut yttrat några ord, hufvudsakligeen med afseende på denna vinnings hemfallande tilll de fattigaste ibland vår befolkning. De husbönder, som hysa omtanka för tjenare ech underhafvande, kunna ieke nog allvarligt upptaga denna sak. Man vet huru vår arbetsklass är beskaffad; den har blifvit vand vid förmynderi och beskydd, så att den derigenom, jemte naturlig liknöjdbet, sällan upptager en tanka till utförande, sä framt dem icke dertill uppmanas, tillhålles och liksom tvingas. Har man lyckats få saken i gäng, blir den deremot för alltid qvar, och efterföljande slägten skola njuta välsignelsen af hvad wi gjort deras fäder — i fall vi ombesörja denna genomgripande välgörenhetsanstalt. Vi hafva här förbigått förhållandena med den utländska handeln; vi anse den inhemska rörelsen vara ojemförligt vigtigare; men en hänvisning på desamlade summor hvilka i den stora handeln förekomma, torde verka säsom en väckelse för dem som, hjertlöst liknöjde för den fattiges belägenhet, se bort ifrån undsättningen åt de lägre klasserna, men deremot säsom rigtigt betrakta allt hvad som kan komma under omedelbar benämning af statsintrader. Sverge hemtar årligen från utlandet stora qvantiteter af terpentin, harts m. fl. ämnen, för hvilkas beredning kädan utgör grundsubstansen. I stället att utbetala penningar för denna del af importen kunde vi utföra tiodubbelt så stora qvantiteter, och derför af utländningen inkassera högst betydliga belopp. Det är säledes från flera synpunkter man måste betrakta den industrigren jag här förordat, och uppmanas härmed hvar och en för landets bästa intresserad att medverka till sakens genomförande. Tillgångar i stort och i smått skola deraf uppkomma; men af tillgångarne åter födas ordning, sedlighet och em lugnad kållning hos massan af vårt folk. Claestorp i April 1854. C. M. Lewenhaupt. ) 1:sta häftet i årgången 1851, sid. 53 och 54.