Aftonbladet – 25 april 1854, sida 3

gifva vid handen. Affärerna äre för ett krönt hufvud, begriper du. — Ah! Konung Fredrik! Gyllensten nickade. — Vi hafva ofta haft affärer med dem flrman, — sade Kilstedt. — Han är en god kund och ser icke så noga på styfvern. Men kom nu med in till min herre och husbonde och framställ ditt ärende. Sedan hoppas jag du tillåter mig att bjuda dig på en tarflig middag i min ensamma ungkarlsvåning. Kilstedt öppnade dörren till det innanför belägna kontorsrummet, hvarest Josua ännu satt qvar framför pulpeten. — Hvem är ni? — sade han till Gyllensten, i det han uppsteg och linkade emot honom, ty den gamle bankiren led svårligen af podager. Gyllensten sade sitt namn och sitt ärende och framtog ett egenhändigt bref från konung Fredrik. Köpmannen genomläste brefvet, utan att säga ett ord. Men hans öga lyste med en högre glans då han i tankarne öfverräknade den betydliga vinst, som denna affär skulle kunna inbringa honom. — Och ni har de öfriga handlingarne med er? — sade han till Gyllensten. — Här äro de, — svarade denne, i det han framräckte ett konvolut. — Om ni önskar granska dem, så behåll dem så länge, men lemna mig ett skriftligt intyg på att ni mottagit dem. — Hvartill skall det tjena? — sade Josua. — Hvartill det skall tjena? Ni kan ju ligga och dö i dag och då är jag utaf med handlingarne, utan valuta. — Dö! — ropade bankiren. — Jag menar f-n sjelf har satt det i hufvudet på er, mine herrar . . . Nyss kom Kilstedt och pratade om samma sak. Men här är emellertid ett recepisse, — fortfor han, i det han satte sig ned vid skrifbordet och skref ett sådant. — Kom igen; i afton, men icke förr än klockan 9. Jag är upptagen till dess. — Jag skall komma, — sade Gyllensten, i det han kastade en blick omkring sig i rummet. — Farväl, herr bankir! Han gjorde en bugning och lemnade rummet, åtföljd af f. d. löjtnanten, numera kontorsskrifvaren, som med verkligt nöje tycktes återse om gammal krigskamrat. (Ferts.)