Aftonbladet – 25 april 1854, sida 2

ler potatisbräkningens inflytande, eek ing: . unda minst i petitionärernas ort, samt det angränsande bränviosproducerande Blekinge län? Att försäljning i stort af potäter är innu mera förstörande för ett landtbruk, är af sig sjelf klart. Derföre hvarken kunna eller vilja vi råda våra sjelfständiger att fört sätta sin potatisodling, vare sig ill bränvinsbränning eller afsalu, utan bedja dem att rigta sina blickar från det land der de mötas v mainelagen och de hatade jernvägakne, ne på den svenska jorden, som har den egenskapen — ehuru kanske petitionärerne icke märkt det — att, om den ej genom en förvänd hushållning utsugas, bära åtskilliga andra vexter än potåter, Hvilka nästan alla mindre matta jorden och bättre bära transportkostnaden än de. Om de det gjorde, skulle de kanske snart komma under fund med att; hvad transportköstnaden beträffar, man kan på ett par hästar föra: Potäter . . . för 10å 15 rdr Råg och korn 50 å 60 Bränvin. . . 100 å 150 Kött och fläsk 180 å 300 Ost, smör och talg . 400 å 600 Lin och tågor 450 å 900 Ull . ov s 1200 å 2400 llt efter ganska måttliga priser beräknadt. De sjelfständiges torde således finna att det icke kunnat medföra den ringaste svårighet eller bryderi för någon, som hunnit öfver a b e i landtbruket, att för dem uppgifva ej blott ett enda, utan flera sött att förvandla den produkt, som deras tegar kunna afkasta,, i koncentrerad och transportabel form. Men vi vänta den invändningen, att de derigenom dock icke skulle erhålla samma höga afkastning af ett tunland jord, som nu genom potatesodling och bränvinsbränning, och att således på det hela en betydligt minskad inkomst skulle uppkomma. Svaret härpå är enkelt. Vi hafva redan visat att denna höga inkomst vinnes genom jordens utsugning och dess deraf följande minskade kapitalvärde, och att detta är detsamma, som att få hög inkomst af en egendom genom att årligen sälja ett af de underlydande hemmanen. Dessutom kan ej hela erealen årligen bära potäter. Man måste äfven hafva säd, både för det oumbärliga brödets och för halmens skill; men säden så väl som de kära potäterna gifva allt mindre och mindre skördar, och systemet kan ej på längd fertsättas. Detta är ingen tona teori; erfarenheten bekräftar det öfverallt, och han som skri?ver detta har ofta besökt den del af Christianstads län der petitionärerna be, ech sett de klena sädesgrödorna, hvilka i allmänhet vexa på den jord som skötes af allmogen. Om derföre ock potäterna skulle gifva goda skördar, hvilket dock visst icke alltid är händelsen, så måste de klena sädesgröderna på den öfriga delen af jorden tagas med i beräkningen, och då torde afkastningen af det hela visa sig ganska måttlig. Det är också icke frågan: huru mein med en förvänd hushållning skall få hög afkastning? som skall lösas, utan huru man genom en god hushållning skall få den; och vi kunna ieke dölja att en sådan bushållning fordrar insigt, skicklighet och ihärdighet; men det kan ej begäras att hela vårt land skall lida af en moralisk och ekomisk olycka, samt se sitt åkerbruk och sin boskapsafvel förstörda, för att gynna håglösheten och fördomarne hos en del — ja till och med hes en ringa del — af landets allmoge. Vi skola derföre i en snart följande artikel framställa en liten jemförelse emellan ett bränvins-landtbruk, sådant som det vanligen vid de mindre bränvinsfabrikerna bedrifves, och ett som är grundadt på foderproduktion och boskapsskötsel. Det är sannerligen ej det sednare som ger minsta inkomsten !