Aftonbladet – 25 april 1854, sida 2

a FR Ut nn nn a samt af vidsträcktare användbarhet, vanligen! ir jemförelsevis dyrare; att det derföre är en ullmän företeelse vid de större brännerierna, att de köpa stora dvantiteter potäter från denj:i kringliggande traktens landtbrukare, hvilka, genom försäljning af denna rotfrukt, dåtransporten ej är för lång, kunna draga en högst betydlig inkomst af sin jord, stundom uppgående till 100 å 150 rdr rgs på tunnlattdet. och således vida mera än hvad de genom odling af säd kunna erhålla; att de med sin vanliga gödseltillgång icke kunna frambringa dessa potäter, hvilka matta åkern lika mycket som en rågskörd, utan att utarma sin jord; itt säden, i det den ger halm, dock frambringar något som ger gödsel, i stället för att le potäter som säljas, återgifva intet; att de starkt anstränga sina dragare genom transporen af en så skrymmande och föga värdefull! gröda, under det att gödseln förlöras på landsvägarne — allt detta, och ännu flera menligt inverkande omständigheter tagas icke i beräkning, och när då, efter några år, jorden hunnit afmattas, sädesgrödorna aftagå, och len minskade halmen verka minskad gödseltillgång, så skyller inan än på, ett, än på ctt annat, men vanligen aldrig på den rätta orsaken, eller den, att man genom en oförnuftig hushållning utarmat sin jord. Det synes således klart, att om än de stora brännerierna kunna anses höja jordens produktionskraft på den egendom der de äro anlagda, så betyder detta ganska litet, cnär let ej behöfves mer än några få dylika, för att tillverka allt det bränvin som i Sverge förbrukas. För landtbruket i allmänhet äro 1e lika litet gagnande som husbehofsbränningen eller de små bränvinsfabrikerna, och slutresultatet blir således — vi kunna ej hjelpal let! — alt ingen klass af brännerier är för landtbruket i allmänhet nyttig, än mindre rädvändig. Men den lättade transportkostnaden! ropar man, Ja, det är den sista förskansninzen; men som lyckligtvis är lika svag och: lätt att öfverändakasta som de andra. ,Funnes blott — säga våra sjelfständige i: Göinge ) — ett enda sätt att i koncentrerad! och transportabel form förvändla den produkt soml: våra tegar kunna afkasta i den oumbärl-ga pen-li ningen, så är ingen bland oss som icke medl glädje skulle skicka bränvinspannan dit pepparn! vezer., — Längre ned heter det: Skaffen. oss! tillfälle att på annat sätt än i form af bränvinl: få våra produktsr betalde, och vi skola med tårar af tacksamhet välsigna eder !s Detta är ju allt hvad man kan önska och ingalunda obilligt begärdt. De hafva stiöllt! upp det ålternativet, att antingen sjelfve resa eller låta bränvinspannorna resa — adit pepparn vexern. Och då det förra vore ätt bekla-l: :za, det sednare deremot högst önskeligt, och dessutom det föreskrifna vilkoret så lätt att uppfylla, att det vill synas oss som skullel petitionärerna i Göinge kunnat hitta på det! sjelfve, i fall deras åtrå varit så stark som de vilja låta påskina, så skola vi med största nöje göra dem den lilla tjensten, äfven om de tårar, som de med anledning deraf kunna komma att gråta, icke skulle bli några stacksamhetstårar,, utan af samma slag som dem de hittills utgjutit. Vi böra dock först anmärka, att det är potäter som de sjelfständige egentligen vilja traus: portera, hvilket synes af den förklaring de lemnat öfver möjligheten att åkerbruket bär sig i de trakter der en mängd husbehofspannor blifvit nedlagde, och hvilket förklaras derigenom, att de som icke brännt, kunnat försälja sina produkter till dem som brännt,. Upprättas, i stället för många små, någral få stora brännerier på flera mils afstånd från hvarandra, så kan bonden nödgas köra psinl: potatistunna 4 till 6 mil, och då bär det! sig icke. Hvem vet icke att potäterna äro en produkt, som icke kan bära kostnaden af en lång landtransport? Men det oaktadt förutsätter man, att man skulle odla lika stora qvantiteter deraf, äfven i det fall att man hvarken kunde förvandla dem till bränvin eller sälja dem. Vihafva i det föregående visat, att den som odlar potäter i stort till afsalu, utan att vara försedd med särskilda och ovanliga gödseltillgångar, ruinerar sin jord.: Vi skola nu uppfylla det i vår föregående artikel gifna löftet, att bevisa det dranken efter potäterna, uppfodrad på boskapen, ej kan gifva så mycken gödsel, att den ersätter jordens genom potatisgrödan lidna förlust. Enligt ett medeltal af de uppgifter som meddelats af Block, Veit, Kleemann, Thaer m. fl. gifva, på medelgod jord, 15 lispund halfbrunnen speckig gödsel omkring 2 kappar råg. En skörd af 6 tunnor råg konsumerar således 1440 lispund gödsel, eller 36 lass å 40 lisp. — Men denna rågskörd lemnar, utom säden, omkring 210 lisp. halm, hvaraf fås 483 lisp. gödsel, eller vid pass 12 lass, hvarföre rågens konsumtion är lika med 24 lass gödsel. Potäterna anses af de flesta landtbruksförfattare matta jorden lika mycket med en rågskörd, d. v. s. de konsumera 36 lass gödsel, men gifva ingen halm. AÅntaga vi ,en potatisskörd af 60 t:r (sädesmål) på tunnlandet, samt att dranken svarar mot en tredjedel. af brännsatsens värde, hvilket är ett medeltal af hvad zom antages af våra utmärktaste landtbruksförfattare, så är dranken lika i värde med 20 t:r potäter, som lemna 240 lisp. gödsel, eller 6 lass. Det uppkommer således, af hvarje till bränvin förvandlad potatisskörd, en förlust för jorden, hvilken det skulle fordras 30 lass gödsel på tunnlandet att ersätta. Är det då att åndra på, om missvexterna i vårt land blifva allt talrikare un) Se Aftonbl. den 15 April.