Aftonbladet – 22 april 1854, sida 2

han pekade på vittnena — voro närvarande, hvarvid jag skulle hafva yttrat mig på ett förklenligt sätt om hans majestät konungen och bland annat förklarat, att kung Fredrik icke länge skulle sitta qvar, eller något cylikt. Kan du erinra dig det? Gossen såg först på Stobee, och fästade derefte sin blick på Gyllenroth. — Nej det tror jag var den der herrn — svarade han slutligen i det han pekade på den sednare. — Eller hur Frans? — Han vände sig med denna fråga til sin kamrat. — Jo det är säkert. Det var den derherrn — sade Frans, — Ni vet icke hvad ni säger — utbrast Gyllerroth, blek som döden. Hörde ni icke att den som talte, sjelf kallade sig Stobge, och såg ni icke att det var jag, som skyndade fram för att hindra honom?... Gossen skakade på hufvudet. — Den som talte kallade sig för Stobee, det är samnt — sade han — men det var icke den herrn, — han pekade på Stobge -— utan det var säkert ni sjelf och den som rusade fram och grep honom i armen, det var då alldeles icke ni, utan det var en herre, som jag ganska väl känner, emedan jag har sett honom många gånger på Kastenhoff, då jag var kypare der... Det var den der herrn ... — han pekade på Gyllensten, som bfann sig bland de främsta ähörarne. Stobee följde rigtningen af gossens haud och nötte sin dödsfiendes blixtrande öga. — Aha — sade han med ett föraktligt löje — det är herr Gyllensten. Nå då är saken lätt förklarlig. — Herr president — fortfor han med höjd stämma, i det han stolt upplyfte sitt hufvud — jag fordrar att mina anklagare måtte kallas till ansvar för de falska och nedriga beskyllningar, de mot mig vppådiktat. — Vid Guds död, herr öfverste tbras ten, i det han kastade en ljungande anklagarne, — ni skall icke förgäfves vädja till san ... Ni skall blifva hämnad, lita på det. Men nuu hafva vi en sak oafgjord. Carl Hofverberg, Lars Sellberg eeh Carl Cederholm träden fram!