Aftonbladet – 20 april 1854, sida 1

gra lugna och allvarliga ord, några enkla och ovederläggbara sifferberäkningar, i afsigt att upplysa de båda ofvannämnda näringarnes inbördes förhållande, skulle just i närvarande ögonblick vara af nytta -och möjligen kunna bidraga till en lycklig lösning af denna riksdags måhända vigtigaste fråga. Det är derföre han fattat pennan. Då bränvinsbränningen först gjorde sitt inträde i vårt land för omkring 300 år sedan, var det i form af husbehofsbränning. Bränvinspannan var endast i gång vid vissa högtidliga tillfällen, och vid den ringa mängd drank, som sålunda erhölls, fästades ingen särdeles uppmärksamhet. Men varan blefl: allt mera begärlig, tillgången var i början ringa, priset derföre högt, och snart började man äfven tillverka bränvin till afsalu. Vid begynnelsen af det -sistförflutna århundradet började man först skilja emellan husbehofsbränning och salubränning, och ifrån denna stund har striden emellan den lilla och stora pannan : oupphörligen fortgått, hvarvid den förra alltmera har förlorat fältet, ehuru dess försvarare tappert kämpat för hvarje steg del: nödgats rygga tillbaka. Är detta illa eller är, det väl? Vi skola göra ett försök att besvara denna fråga och för sådant ändamålj taga de olika sätten att tillverka bränvin i betraktande. Vi måste härvid till en början strängt bestimma begreppet af de benämningar vi ämna begagna, ty vi vilja ej, enligt Talleyrands bekanta infall, begagna ordet för att dölja tankan,, utan tvärtom för att framställa denna så klar som det står i vår förmåga. Då vi derföre tala om husbehofsbränning och fabriksbränning, mena vi med det förra uttrycket bränvinsbränning för husbehof, och således icke till afsalu; samt med den sednare eller fabriksbränningen, all bränvinsbränning till afsalu. Vi äro vidare nödsakade att fästa särskildt afseende på små och stora fabriker, och då skilnaden emellan dessa alltid måste blifva till en viss grad godtycklig, vilja vi antaga den af våra asjelfständiga Göingebönder) uppställda gränsen, och kalla de fabriker, som tillverka 7 å 8000 kannor och derunder, små, och de som tillverka öfver 8000 kannor bränvin, stora. I. Husbehofsbränningen. Med denna bränvinstillverknings egenskap, att blott bereda bränvin för eget behof, följer en annan, den nemligen, att bränvinspannan oftare hvilar än rinner, enär det ligger i sakens natur, att, då man äfven med en ganska liten panna, i fall den går beständigt, kan tillverka 500 till 1000 kannor bränvin och derutöfver under 6 månader af året, men detta bränvin ej kan förbrukas af en familj eller ett hushåll, så måste pannan under större delen af bränningstiden hvila. Så har ock j! skett; och då detta tillverkningssätt icke kan bära någon högre beskattning, ja knappastl. den som nu är gällande, så försvinna husbehofspannorna mer och mer, och de 130,00C1; pannor, som blifvit nedlagda ), höra med få undantag till detta slag. Under hela det förflutna århundradet och i början af detta fördes striden emellan husbehofsbränningen och fabriksbränningen; denl förra är nu besegrad och låter föga eller intet, förspörja sin tillvaro, under det de små fabriksbrännarne ikläda sig den fallnes rustning och höja en fana med hans namn i den Talleyrandska afsigten att dölja den innersta tanken och bereda sig fördelen att strida under en på visst håll populär flagg, samt förleda motståndarne att rikta huggen åt ett håll, der de ej kunna skada den i husbehofsbränningens harnesk inkrupne fabriksbrännaren. Med husbehofsbränningen (så snart denl verkligen är hvad den kallas) och af det sätt, på hvilket den måste bedrifvas, följer äfven att den bedrifves ytterligen vårdslöst och illa. Att aflöna en skicklig brännmästare, för att tillverka ett eller tvåhundrade kannor bränvin, kan aldrig bära sig och sker derföre ej heller. Det är vanligen bondens hustru, dotter eller piga, som bränner, och detta så, att de knappast erhålla mer än hälften af hvad säden eller potäterna kunde gifva under en skickligare behandling. Man har anfört, tilll husbehofsbränningens fördel, att ju mindre bränvin man erhåller, ju mera af de närande ämnena är qvar i dranken, som derigenom blir bättre och kraftigare, och att kreaturen sålnnda erhålla ett kraftigare och bättre fo-l der, än då de födas med drank från ett väll. skött bränneri. Detta är fullkomliga motsatsen till sanna förhållandet. — Den alkohol (sprit), som borde hafva erhållits, men saknas, är icke qvar i dranken uti form af de ämnen af hvilka hon vinnes, d. v. s. i form af stärkelse eller socker, ej heller i form af sprit, utan i form af ättika, i hvilken hon genom dåligt förfaringssätt vid tillmäskning och afverkning alltid törvandlas; och denna ättika är ej allenast icke födande för djuren, utan i hög grad osund, och inleder lätt en skadlig sönderdelning af öfriga i dranken befintliga närande ämnen. Kort sagdt: dranken efter Ihusbehofsbränningen utgör derföre vanligen lett högst dåligt och osundt foderämne, och lsåsom regel kan man uppställa, att ju bättre man bränner, d. v. s. ju mera och bättre bränvin man får, ju sundare och mera närande är dranken. I Den verkliga husbehofsbränningen, som lemTnar både den minsta och sämsta produkten i bränvin, gifver äfven den minsta, sämsta och losundaste produkten i drank; den är således utan allt värde för ladugårdarne, och utöfvar sej det ringaste nyttiga inflytande på landets boskapsskötsel. Men den utöfvar i stället ett i hög grad skadligt. Man har sökt försvara den med Idet skälet, att den blott förbränner slösäd och sämre råämnen. Men hvärt skulle denna slöIsäd och dessa sämre råämnen eljest tagit vä,Igen? Månne man hade kastat bort dem? Nej, Ider man icke bränner, der gifvas de åt kreaturen. Bränvinsbränningen af dessa ämnen är -Isåledes en ren förlust för ladugården, som beIröfvas en del af det bästa fodret, för att i Istället erhålla en sur och osundföda, som licke, i anseende till det dåliga förfaringssättet, kan anses innehålla mer än fjerdedelen af råämnets naturliga näringskraft. På detta