pet hade sin plats, och vändande sig till den siste värde talaren yttrade han mid hög röst: — Ni har rätt, gamla hedersplanta! Jag hör med förnöjelse att j allesammans ären af samma tanka som jag. Husaren duger icke ti!l kuzg. Derföre bort med honom, säger jag! Det blef tyst i lagtet. Alla Jyssnade, såvidt deras tilltagande druckenhet ville medgifva, till denne nye uppträdande talare. Sjjelfva kyparpojkarne trängde sig fram, för att få höra hvad han hade stt säga. — Husaren skall bort! — fortfor han i det han s!og näfven i bordet. — Tror man väl att vi behöfva tåla en odugling på tronen. Nej, så sannt gom jag heter Lorents Stobee, skall denna önkliga tron vara störtad innan nästa års slut, och hertig Carl Fredrik hava ätervunnit sina lagliga rättigheter. . Nu rusade den and:e af de båda okända fram, och grep sin kamrat i armen. — Stobee, Stobee, du vet icke hvad du säger, — utbragt han. — Stobge... öfvente Stobgel — mumlade åhörarne, för hvilka detta namn ingalunda var obekant. Men den som blifvit kallad Stobee lät icke störa sig, utan fortfor, sedan han stött sin kamrat tillbaka: — Lefve Carl Fredrik go vänner! Riksdagen är slut och i morgon nödgas jag återvända till Skåne. Men ni bör veta att allt är i ordning, för att störta den bestående regeringen. Viljen j vara behjelpliga dervid, så ställen eder till mitt och mina vänners förfogande... — Hör icke på honom! Ser ni ej att han är drucken, — ropade nu kamraten. — Han vet icke hvad han säger . .. — Vet jag icke? — utbrast den föregifne öfversten. — Jo, du kan lita derpå, och till bekräftelse af hvad jag sagt, så bjuder jag er go vänner på ett glas äkta Hochbeimer . . . Kypare fram med vinet... — Nej, du får icke stå här och tala hufvudet af dig, — återtog kamraten, i det han våldsamt ryckte honom med sig. — Kom med nu bara! Efter mycket bemötande lyckades han ändtligen ait få honom med sig ut. De halfdruckna gästerna på källaren glömde snart bort rela saken, under det de tortsa:te sina pokuleringar ärda tills morgonen inbröt. (Forts, följer.)