Aftonbladet – 13 april 1854, sida 2

Norrmalms-torg liknade en sjö. Men gubbarne i källarsalen brydde sig icke derom. De höllo sig muntra och glada, och man kunde nästan säga att deras fröjd och gamman steg med det tilltagande ovädret ute. Samtalet afhandlade naturligtvis politiken. Hur kunde man väl begära annat, då sällskapet utgjordes af f. d. riksdagsmän af bondeståndet och några kannstöpare af borgerskapet. De stora frågorna för dagen — tronföljden, rättegången mot Dahlin och Brodzenius, de adliga rivilegierna och grefve Bestucheffs utomordentliga am-: bassad från S:t Petersburg — allt detta afgjordes, utlades och kommenterades utan omständigheter. De vise männen insågo hvar för sig hur alla dessa frågor skulle utveckla sig. — Jag vill icke hålla ett ruttet lingon på Dahlins och Brodzenii hufvuden, — sade en gammal hedervärd skomakarmästare, i det han knackade ur pipan. — De skola icke våga att röra ett hår på dem, — utbrast en r ddare af alnen, med hetta svängande sin arm. — De voro våra vänner, edra vänner, gubbar; Hvad sägen j? — Han vände sig med de sista orden till bönderna. — Just derföre — svarade en af dessa — skall man akta sig för att skona dem. Aristokraterna veta nog hvad de göra. De skola taga hufvudet af alla sådana böndernas vänner, i hvilka de frukta adelns fiender. — Det här duger icke, — utbrast en tjock borgare, och slog näfven i bordet så att glasen skallrade; — Guds död, de vilja ju göra oss till hundar! Ack hvilka ynkryggar äro de icke sedan! Hornar, Gyllenstjernor, Wranglar och hvad de heta allt! Nej, det duger icke, säger jag. Vi måse ha en kung i landet, som kan ta reda på packet... — Tyst, du talar hufvudet aft dig. — Hufvudet . .. Är jag icke en fri och redlig handtverkare kanske? Har jag icke rättighet att säga; hvad jag vill? Äro vi tjufvar, derföre att en hessisk . .. kärring sitter på tronen . :. zom icke kan hålla tummen på ögat på högdjuren . .. Kypare, hit med ett stop öl! De sista meningarne af detta samtal hade hunnit tvenne personers öron som, obemärkta af det politicerande sällskapet; nyss förut inträdt i källarsalen. Dessa personer voro båda insvepta i vida kappor som till en: del skylde deras ansigten. Den ene af-dem steg fram till bordet, hvarest det ofvanbeskrifna sällska