Aftonbladet – 11 april 1854, sida 2

Dessa dystra tankar sammanpressade den stackar qvinnans bröst... Ack! icke för sin egen skuld, me för den makes, som hon älskade så högt, sörjde ho vårens och sommarens flydda behag. Hon dolde sitt ansigte i sina händer och gret... D insväfvade sakta en engel med ohörbara steg. De var vår unga Cecilia, som ödmjukt lutade sig ned oc kysste sin fostermoders hand. Fru Stobee blickade upp... och spratt till, så öfver jordiskt skön syntes henne Cecilia i detta ögonblick Hon kände för en sekund liksom ett stygn i sitt hjerta . . en afundsam känsla öfver den unga flickans behag. . men hon ångrade sig genast, och likasom för att afbedj: denna syndiga tanke, skyndade hon att trycka en mo derlig kyss på Cecilias höga, hvita panna. I sanning... hade fru Stobee affallit, så hade Ce cilia, närd af landets friska vindar, uppblomstrat så myc: ket herrligare. Ingen skulle numera kunnat igenkänne den bleka, sjukliga flickan på madam Hofverbergs källare. Ett moln af svårmod hvilade visserligen ofta på hennes panna, och ett drag af smärta sväfvade månger gång öfver hennes läppar, — men hennes gestalt och hennes anletsdrag voro sköna och harmoniska, hennes hy egde liljans skära hvithet, lätt genomskimrad af blo. dets finaste purpur... Och slog hon upp sitt stora blåa öga, under det ett vemodigt löje lekte på henne: mund, så var hon i stånd att tjusa hvar och en, son trädde inom trollkretsen af hennes behag. — Hvarför gråta, min älskade fostermor? — sade Cecilia sakta, i det hon qvarhöll öfverstinnans hand mellan sina, — han kommer ju snart hem, och vi ha nys: haft bref om att allt står väl till... Hvarför då gråta — Han kommer snart hem, säger du, — utbrast öfverstinnan. — Ack, mitt goda barn, du vet icke, du anar icke, du förstår icke, hur grymma dessa ord kunna vara! Han kommer snart hem — och huru förändrad skall han icke finna mig! En lätt skiftning af purpur sväfvade öfver Cecilias kinder... Hennes hjerta slog häftigare... Hon kunde cke göra sig reda för den känsla, som för ett ögonblick senombäfvade henne... Men hastigt återkommande till sig sjelf, lutade hon sig djupt ned öfver öfverstinnans nand och kysste densamma, liksom hade äfven hon haft en syndig tanke att afbedja. Hennes stora djupblåa ögon fylldes med tårar,