Aftonbladet – 6 april 1854, sida 2

lg Ah, det var sannt, — återtåg konungen, som hatig t erinrade sig brefvet och som med glädje grep tillälle t att hämnas alla de uddar Regina under det föresåer nde samtalet tryckt i hans bröst, — du nämnde Gylenste n ... Du träffar honom ofta, tror jag? — Ers maj:t har ju bestämt honom till min man, åå sal mma sätt som förut baron Duwald — sade Regina ned. : nedslagna ögon. — Och detta giltermål misshagar dig på det högsta; Cke ;sannt? Du skulle råka i förtviian, om du nödgades slifva hans hustru? År det icke så? Et t hånfulft löje spelade öfver konungens läppar... Regin a märkte det och studsade. Hon blef blek som florsschalen, hvilken betäckte hennes barm. — Skulle han ha upptäck något? — frågade hon sig sjelf med fasa. — Store Gud! då vore jag förlorad . . . Men blott ett ögonblick varade hennes förvirring... Hon upplyftade sina ögon och fästade dem med en djerf och stadig blick på konungen. E — Ers maj:t behagar skämta med sin underdåniga tjenarinna — sade hon; — Gyllensten är mig icke mera förhatlig än någon annan karl. — Icke? — sade Fredrik, som i sitt hjerta njöt af hennes förvirring. — Ah, du bedrager mig visst. . Du afskyr honvm, och det är blott af kärlek till mig som du tager honom; icke sannt? : — Ers maj:t, jag förstår icke! Denna hånfulla ton, dessa blickar... jag kan icke gissa hvad de betyda. Fredrik uppvecklade långsamt brefvet, hvilket han hela tiden hållit i handen och lemnade det åt Regina. — Kurtisanens hjerta bäfvade, men icke en mine förrådde den storm, som rasade inom henne. Med en energi, värdig en bättre sak, kufvade hon hvarje utbrott af sinnesrörelse. Hennes yta var lugn och jemn, ingen muskel i hennes ansigte rörde sig. Endast handen darrade lätt, då hon, stödjande hufvudet mot den mjellhvita armen, lutade sig mot bordet, för att genomläsa det farliga papperet. Fredrik betraktade henne under tysinad, med korslaggda armar. Utan att saga ett ord syntes Regina helt och hållet fördjupad i läsningen af bretvet. Andtligen hade hon slutat. L:gnt och såsom om ingenting törefallit hopvek hon papperet och återlemnade detsamma sill konungen. ; v (Forts. följer.)