Aftonbladet – 5 april 1854, sida 2

England till amiralen att begifva sig till Dardanellerna, var daterad den 2 Juni. Sålundla var beslutet om Donaufurstendömenas besättande fattadt innan ordern utgafs till de förenade flottorna att sätta sig i rörelse. Sultanens minister underrättadesatt, om han ej inom ätta dagar, och utan att förändra en bokstaf, underskref den af Menschikoff dagen före hans afresa föreslagna noten, skulle furstendömena Moldau och Wallachiet besättas af ryska trupper. Sultanen kunde icke ingå på denna förnärmande fordran. Men då ockupationen i verkligheten egde rum, förklarade icke sulianen kriget, såsom det varit hans obestridliga rätt att göra; han aflät en protest till sina allierade. Drottningen har i förening m2d Östeerrikes, Frankrikes cch Preussens regenter gjort ät:skilliga försök att motsvara ryska kejsarens rättmättiga fordringar utan att förnärma sultanens värdighet och oberoende ; och om Rysslands enda ändsmål hade vant att erhälla säkerhet för Portens kristna udersäters ostörda åtnjutande af sina frioch rättigheter, skulle det i i hvad sultanen erbjöd hafva funait denna säkerhet, men då den icke erbjöds under formen af cn särskild och uteslutande stipulation med Ryssland, blef den förkastad. Tvä gänger gjordes detta anbud af sultanen och understöddes af de fyra makterna; först genom en ursprungligen i Wien uppsattt och selan af Porten modifierad not; för andra gången uti propositionen rörande grunderna för underhandlingen, som uppgjordes i Konstantinopel den 31 December och fastställdesi Wien den 13 Januari, såsom erbjudande åt bäda parterna en möjlighet att komma till lämplig och hederlig uppgörelse. Det är häraf klart, att rättigheten för Ryssland att inblanda sig i det ordinära förhällandet mellan turkiska undersåter och deras herre vrar målet som ryska reg ringen föresatt sig att upphiinna, men ingalunda den kristna befolkningens i Turkiiet lycka. Sultanen ville icke underkasta sig denna :fordran, och i: utöfning af sin lagliga rätt till sjelfförssvar, förklarade 1. Höghet kriget. Det oaktadt upphörde icke Arottningen att i samband med sina allierade arbeta på fredens återställande emellan de krigförande parterna. Men det ögonblick har nu kommit då, sedan de fyra makternas råd och föreställningar visat sig helt och hållet vanmäktiga och Rysslands rustningar med hvarje dag tilltagit i omfång, det endast är alltför klart att ryska kejsaren inlåtit sig i en politik soni, om icke hinder läggas i vägen derföre, mäste leda tiill ottomaniska väldets fullkomliga undergång. Under sådana förhållånden anser sigg drottningen af aktning för en bundsförvandt, hvars riikes okränkbarhet och sjelfständighet blifvit erkändt :såsom väsendtligt för Europas fred, rådfrigande sitt folks sympati för rättvisan mot orättvisan, och ledd :af sin önskan att från sina egna stater aflägsna de sskadligaste följder, och att skydda Europa frän en maakts öfvrervälde, som våldfört iördragen och trotsar deen civiliserade verldens enstämmiga opinion, — underr dessa förhällanden har drottningen ansett sig bööra i förening med fransmännens kejsare gripa till vapen till sultaoens försvar: Drottningen är öfvertygad att hon härvid skall röna ett lifligt understöd af sitt folk, och att förevändninsen af kampen för den kristna religionen förgäfves skall åberopas för att öfverskyla ett angrepp som gjorts i strid mot dess heliga bud och dess rena och kärleksfulla anda. Hennes Majestät hoppas med ödmjuk förtröstan, att dess bemödanden skola krönas med framgång och att med Guds hjelp freden skall kunna återupprättas på säkra och beståndande grundvalar. Westminster den 28 Mars 1854., Härpå följer en förklaring som. är ordagrant lika med franska regeringens ofvan meddelade, i afseende på de neutrala flaggornas rättigheter. I ett supplement til! London Gazette för den 29 Mars finnas införda följande til! krigsförklaringen hörande bilagor: 1) Ett beslut af Privy-Councils bestämmande, ati skepp och gods tillhörande H. M. kejsaren af Ryssland och hans undersåter, äfvensom de i hans länder bosatta individers, skola uppbringass och för kondemnering hänvisas till amiralitets elle vice amiralitetsdomstolarne. 2) Ett förbud mot inoch utklarering af skepp, från och till ryska hamnar, äfvensom embargos läggande på alla ryska skepp i britiska hamnar; hvilket förbud emellertid mildras genom: 3) Förklaring, att ät alla ryska skepp som befinna sig i britiska hamnar, beviljas en termin af sex veckor, från den 29 Mars til den 10 Maj, inom hvilken det tillåtes dem att intaga sina laster och utklarera, samt oantastade fortsätta resan till destinationsorten, förutsatt likväl, att de icke bafra ryska landteller sjöoflicerare eller krigskontraband ombordl. Tillika förordnas, att det skall vara tillåtet för :alla ryska fartyg, hvilka före den 29 Mars afgätt fröän en utländsk till en britisk hamn, att uppnä sin cdestinationsort, lossa sin last och obehindradt utklarerra samt oantastade af britiska kryssare begifva sig till hvilken icke blokerad hamn de behaga. 4) En läng förordning om fördelningen af prispenningar, omfattande tio klasser, från högre officerare ända ned till kockspojken och kajutvakten. Den sist framlagda blå boken börjar med en depesch från Wien af den 4 Febr., hvari upplyses att czaren genom grefve Orloff uppfordrade österrikiska kejsaren till vidhållande af en sträng neutralitet,, hvilket kejsaren afböjde. Lord Clarendons bekanta wultimatum till Nesselrode är dateradt den 27 Feebr. Denna uppfordring blef icke underskrifveen af Preussen, ehuru dess regering förklaracde sig vilja understödja den, utan att dock taga någon del i fiendtligheterna. Den sista depeschen är från engelska konsuln i S.t Petersburg, hr Michele, till lord Clarendon, af den 19 Mars, och innehåller att sedan kuriren den 13 hade anländt med engelska regeringens ultimatum, hade konsuln, tillika med den franska konsuln, genast begifvit sig till grefve Nesselrode, der de fått anvisning att återkommaa följande dagen. När de kommo tillbaka wille kansleren endast kommunicera med den engelska konsuln; han mottog honom vinligt, genomläste depeschen och sade att kejsaren ej var i Petersburg, men skulle återkomma den 17, Den 19 kl. 1 blef Michele åter kallad till Nesselrode, som, i enlighet med hvad redan blifvit berättadt, underrättade honom att kejsaren icke funnit lämpligt afgifva något svar på lord Clarendons meddelande. Kansleren inlät sig derefter i samtal med kconsuln och frågade honom när kuriren skulle expedieras, hvarpå konsuln svarade att det skulle ske samma dag, som var den sjette, och att om intet svar följt, den skulle först mafva blifvit afsänd följande dag. Vidare frågade konsuln vad ryska regeringen ämnade med afseende vå konsulatsförhållandena, i händelse af en srigsförklaring, hvarpå kansleren svarade: Det kommer helt och hållet att bero af britiska :regeringens förfarande; vi skola icke förclara kriget. Officerarne vid divisionsoch generalstaerna af expeditionskåren hafva erhållit orres att den 4 April begifva sig landvägen ill Konstantinopel. Lord Raglan troddes först jen 7 dennes komma att afresa från Paris. Linieskeppet James Watt, 91 kanoner, fgick den 27 från Plymouth till Östersjön. I Parlamentet har ingenting af vigt förefalit. I Underhuset förklarades den 30, att