Aftonbladet – 3 april 1854, sida 3

som öppet omtalat sitt eget votum (ingen annans eller 2 hvad under öfverläggningen blifvit yttradt), sä hafva vi t: ansett oss böra lemna rum för ofvanstående artikel, som öfverensstämmer med vär egen äsigt af saken. — — Följande till oss insända artikel synes y Å v under närvarande tidsförhållanden väl förtjent a att behjertas: Några ord om fält-läkare-kåren. 1: En tidning yttrade nägon gäng under loppet af förlidet är, att ett saligt lugn var rädande inom bergskollegium, utan att störas af tidens stormar och orom. Detta kan på intet vis sägas om sundhetskollegium, ty knappast torde någo: embetsverk hafva 1 så svärt att uppfylla de anspräk på dess verksamhet, t som ä ena sidan göras af staten, och de billiga for-!dringar som å den andra uppställas af Iäkarekären, hvars intressen det väl i någon män tillkommer koile-gium att värna. I intet fall uppstå likväl större svårigheter än vid det ändamälsenliga ordnandet af ar meens sjukvärd. Det tyckes en gäng för alla blifvit ett axiom för rikets ständer, att en militärläkare ej behöfser nägon ordinarie lön, ty lön kan man väl jej kalla det ringa arfrode, som knappt förslår till möten och uniform. Följden är också lätt att inse. Oaktadt de jemkningar och qvasi-förbättringar, som i vid förra riksdagen tillvägabragtes genom tillskapande af 1:e bataljonsläkare o. s. v., finnas ännu mänga :; bataljonsläkaretjenster som ej kunnat besättas med ,: vederbörligen legitimerade personer. När detta inträffar under fredstid, då vistandet på ett möte snarar: är att anse säsom en rekreation än något mödoI samt arbete för läkaren, hvad skall man dä kunna vänta under ett krig? Det vore obilligt att klandra ! sundhetskollegium för sitt ätgörande härutinnan; bäst , torde dock hafva varit, om kollegium en gäng för alla tagit bladet från munnen, och att i stället för att i sin framställning till regeringen angäende fältlskarekärens omorganiserande nyttja mera sväfvande attryck, rent ut förklarat, att under närvarande I löneförhällanden, det vore omöjligt att under fredstid, och ännu mera under inträffande krig förse armeen med dugliga läkare, till så stort antal I som behofvet päkallar. Visserligen är ej den eivile läkarens vilkor särdeles afundsvärda, men ingen plats kan dervidlag vara så usel, att den ej bör föredragas en bataljonsläkaretjenst, der man för 250, högst 400 rdr bko ärligen risqverar att bortkommenderas, stundom på sä läng tid, att kostnaden för att hälla vikarie hemma, vida öfverstiger den ringa penning som bestäs af staten, När nu tillgång saknas pä legitimerade läkare ej allenast till fyllande af de ordinarie platserna inom armåen, utan äfven till besättande af de mänga extra platser som miste komma i fräga i händelse af krig, huru bär man sig dä ät? Staten bestör ett visst antal stipendier å 66 rdr 12 sk. bko om året, jemte nägra få pensioner till litet lögre belopp, för att tilldelas unge läkare, mot förbixdelse att vara disponibla i händelse af bekof. En metico-filosofie kandidat vet genom sin examen icke det ringaste af medicinen, och om han äfven under sin tjenstetid säsom underläkare på garnisonssjukhuset möjligen kunnat uppsnappa nägot, är detta längt ifrån tillräckligt att sätta honom i stånd att på egen hand bedöma ett sjukdomsfall. Genom gällanle författningar är utöfvandet af läkarekonsten strängt förbjudet för annor person, än den som dertill är vederbörligen berättigad, men inom armåen tyckes det som blotta uniformen vore nog för att skapa läkaren, och på detta sätt anförtros hundradetals, för fäderneslandet i mer ån ett afseende dyrbara lif i en persons värd, som omöjligt, med bästa vilja i verlden, kan så som sig borde uppfylla sitt ansvarsfulla kall. Vare det likväl lingt ifr:n att kasta någon skugga på dessa raska och ädelsinnade ynglingar, scom med sällsynt sjelfuppoffring sträfva att göra sig; nyttiga och sjelfva för sent få ängra sitt intride i sstipendiatkären, der, i ekonomiskt afseende, sällan någon besparing kan göras och en dyrbar tid alltid gär förlorad; men den sanningen qvarstar alltid, att det ej är nog att hafva sod vilja här vid lag. Ehuru intet krig fiones och urmeen ännu laogt ifrån satt på fältfot, befinnes tipendiatkären låvgt ifrån tillräcklig, och följden blir orecist densamma som under föregående krig, att venska fältlåkarekåren ibland sina underläkare komner att räkna ett betydligt antal apotekselever, bareraregesäller o. s. Vv. Så länge ej tillfälle beredes för regementsläkare att Attas på reservstat vid inträffende pensionsålder, unsefär såsom sundbetskollegium föreslagit, äro bataljonsläkarne snart sagdt beröfvade allt hopp om avancement förr än de kommit till den älder, då verksamhetsbegäret domnat och hvilan är det enda som eftersträfvas. Ty huru kan man hoppas att en regementsläkare vill, utan en nägorlunda tillräcklig pension, lemna en plats, som under fredstid är en allt. ör behaglig sinekur för att i förtid öfvergifvas. Hvad om blifvit sagdt om de militära läkarelönernas otilläcklighet, kan äfven sägas om de högre platserna nom medicinalförvaltningen. En medicinalrådslön, om fordom kunde anses såsom ett artigt bihang till okomsterna för en inom hufvudstaden praktiserande ikare, är numera, sedan göromälen inom hvarje gren f medicinalförvaltningen vuxit nog för att taga en naas fulla arbetskraft i anspriäk, alldeles för ringa ör att förmå nägon fullt duglisg person att på ordiarie stat emottaga tjensten. Fför närvarande äro, af medicinalråder, 3:ne tillföroordnade, hvaraf 2:ne egementsläkare, hvilka, i sakmad af en tjensten till.ommande lön, någorlunda tillräcklig för deras ut.omst, ej kunna taga afsked ifrän sina regementsikarebeställningar, och derigemom stänga vägen för ina underordnades avancement.. Nägra ord må tilläggas om befordringssättet såväl nom den civila som den militära läkarekären. Under et att i Frankrike nästan allt härutinnan beror af iflingsskrifter (concours) och föga på anciennitet, öljas hos oss nästan motsatta principer. Vid tillsätandet af en tjenst inverkar det, snart sagdt, ej det ingaste hurudant den sökande dokumenterat sig i xamensväg, utan alla skäras öfver samma kam, den om har de vackraste och den som har de sämsta beygen. Längt ifrån att pästä, det granna examina nsamt kunna skapa dugliga läkare, vore det väl ej r vägen att något afseende gjordes härpä, ty föga ppmuntrande blifver det, under sådana förhållanden, tt vid akademien vinnlägga sig om grundlighet, dä an lättare vinner sitt ändamäl genom att vinna tiden. Militärläkare. ? LÄTTEGÅNGSoci POLISSAKER. Då det förat refererade tryckfrihetsmålet mellan orgmästaren Mellbin och boktryckaren Rosander, åter q