Aftonbladet – 1 april 1854, sida 3

Jag kände mig underbart lugnad af hans ord. Fredrik är redan hunnen öfver sin lefnads middagshöjd; han är tolf år äldre än drottningen, och bör således enligt naturens vanliga ordning dö före henne. Men sknlle äfven motsatsen inträffa, så vore han åtminstone redan gubbe... Jag vill hoppas! : Lef väl! Din broder L. S. Här måste vi afbryta Stobees bref, för att återvända till Fredrik och Ulrika. TRETTONDE KAPITLET. — Lofvad vare Gud! nu har då den sista skyn, som skymde vår kärleks himmel, klarnat. Min älskade Fredrik har afsvurit Calvins irrmeningar, och blifvit delaktig af den rena evangeliskt-lutherska läran. Nu först kan jag helsa dig såsom konung. Drottningen yttrade detta, sedan arfprinsen i hennes och öfverhofpredikanten Barchii närvaro öfvergått från den ena till den andra läran. Liksom det verkligen varit en verkan af öfvertygelse hos Fredrik, svarade han fromt och allvarligt med ett bibelspråk, värdigt en af den tidens strängaste teologer, i det han kysste, ej sin makas, utan sin drottnings hand. Om hon kunnat läsa i hans hjerta, hade hon sett huru han, för att erhålla kronan, ej allenast skulle ha afsvurit kalvinska, utan sjelfva kristna läran, — ja, till yttermera visso, gerna trampat på korset, såsom det påstås att holländarne göra för att få handla på Japan. När han nedböje sig öfver hennes hand, kysste hon med värma hans panna, under det de mest förtjusande bilder flögo förbi hennes syn. Att mottaga Fredriks nya trosbekännelse och hans afsvärjande af de kalvinska irrmeningarne, var Ulrikas sista handling såsom regerande drottning, . Ceremonimästaren hade infunnit sig, för att med det nya majestätet afhandla det vigtiga kröningsceremonielet, — och bleknande af förskräckelse hade Ulrika afhört deras samtal. — Hvad, — utropade hon häftigt, — skola regalierna ej bäras äfven framför mig? Är jag ej drottning, är jag ej Carl den 1l:tes dotter, Carl den l12:tes sy