Aftonbladet – 1 april 1854, sida 2

Den 15 Jan. 1720. Riksdagen är utblåst. Hvad bär den i sitt sköte? Jag kan ej dölja för mig sjelf, att alla mina förhoppningar äro döde. Hvarföre bär Cederhjelm en sådan fruktan för en revolution? Jag kan omöjligt smälta den skymfen att Carls älskade systerson skall irra flyktig genom Europa, söka en fristad i hans bittraste fiendes land och, om ryktet ej bedrar, förmäla sig med dennes dotter. Men vare hur som helst: af oss skall han aldrig öfvergifvas. Lif och blod vill jag offra, för att åter kunna sätta honom på hans fäders tron! Och grefve Horn — han, med hvilken drottningen aldrig mera ville komma under tsk — har blifvit landtmarskalk, och grefve Cronhjelm, som hon godtyckligt afsatte, åter insatt i sina embeten. Hvilka omina! Stackars beklagansvärda drottning! Huru grymt skall ej en gång din bror bli hämnad! När Carteret kom till Stockholm, yttrade han: Que la Sugde ne perdra pas une pouce de terre! Han hs:r i sanning rätt! Sverge har ej förlorat tun; utan provinser. Bremen och Verden ät Hannover, tulfriheten i Öresund och Schlesvig åt Danmark, Stettin och Ainter-Pommern ät Preussen! Jag sitter som jag satt på understol; jag undrar hvad Ryssen skall få. I sanning Sverge har ej förlorat tum! Och till råga på harmen och förargelsen, måste jag erkänna: Fredrik har slugt spelat sina kort. Guds vägar äro icke menniskors vägar! Det vore intressant att för ett ögonblick kunna lyfta på en fiik af andeverldens förlåt, för att se hvad en hög bof fär för straff.